I en ledare i Dagens Nyheter [1] kritiserar skribenten brister i forskarutbildningen för läkare vid KI. Läkardoktorander lägger inte ner den tid och möda som krävs för att tillgodogöra sig vetenskapsteori och statistik på en nivå som kan förväntas. Jag delar den bilden.

Regeringens utredare Olle Stendahl skrev redan 2008 i ett delbetänkande om den kliniska forskningen [2] att återväxten av forskande läkare måste säkras: »Den forskarutbildade läkarkåren består till 80 procent av läkare 45 år eller äldre. Med en medelålder om 42 år bland de drygt 200 läkare som årligen disputerar är inte heller någon föryngring att vänta. Flertalet läkare får således en sen start på forskarkarriären, vilket medför brist på erfarna forskare, lärare och handledare.«

13 år senare får vi konstatera att detta misslyckats, och att antalet forskande läkare fortsatt sjunker. De läkare som forskarutbildats under 1980-talet – då Sverige var en konkurrenskraftig klinisk forskningsnation – går nu i pension. De representerar den sista generationen forskande kliniker som fostrats i en akademisk sjukvårdsmiljö vid svenska universitetssjukhus. Då var vetenskapen integrerad i vården. Forskande läkare rondade patienter på förmiddagen och gick till labbet på eftermiddagen. Forskningen och vetenskapen var närvarande från morgonmöte till jourrapport. I en sådan miljö är det en rimlig förväntan att en överläkare också är disputerad och välmeriterad forskare.

Kontrasterna gentemot dagens vård, som är ensidigt fokuserad på maximal produktion, är slående. Den enskilda läkaren är nu ett namn på en schemarad, och unika kunskaper uppskattas ofta kollegor emellan men sällan av verksamhetsledningen. Dagens »universitetssjukhus« verkar på en vårdmarknad där privata aktörer nekar komplexa fall och det stora sjukhuset får ta de patienter som »blir över«, de som ingen vill ha eller klarar av.

För att hålla budget under dessa förutsättningar måste varje krona sparas och varje minut räknas in. Forskning kan uppskattas som ett värdeskapande inslag och lyftas fram i PR-material, men får aldrig genomföras på klinisk tid eller på annat sätt »belasta« verksamhetens budget.

Samtidigt lever historiska ideal om kombinerad forskning och klinik kvar, särskilt bland äldre kollegor i ledande positioner. Yngre läkare känner pressen att disputera, och krav på forskarutbildning för överläkartjänst lever kvar på flera håll. Ekvationen går inte ihop. Forskningen som blir gjord sker på kompledighet, helger och under föräldraledighet, eller möjligen under någon enstaka veckas »forskningsledighet«.

Den pågående coronapandemin har visat på kraften i starka akademiska sjukvårdssystem. Där kan nya utmaningar snabbt hanteras av personal som behärskar både sjukvård och vetenskap. Ett tydligt exempel är hur forskande kollegor i Storbritannien på några månader rekryterat 38 000 patienter i RECOVERY-studien [3] och därmed kunnat utvärdera en rad behandlingar som dramatiskt förbättrat överlevnaden vid svår covid-19.

Vi ser även hur nya sjukdomsmanifestationer som multiinflammatoriskt syndrom hos barn (MIS-C) och långtidscovid med flera beskrivs snabbt och noggrant av kollegor runt om i världen. Kollegor som har tid, kunskap och förmånen att få sammanställa och dela sina erfarenheter med oss andra, som tacksamt får läsa deras resultat under vår fritid men alltför sällan får vara med och bidra till kunskapsutvecklingen.

Situationen är inte ny. Utvecklingen har beskrivits i flera utredningar och åtgärder har föreslagits. Enligt min mening bör universitetssjukhusen i Sverige friställas ifrån vårdmarknaden regionalt, finansieras nationellt och utvärderas efter sitt unika uppdrag som vårdgivare, forskningsmiljö och centrum för utbildning. Endast då kan akademiska miljöer återuppstå, tid för god forskarutbildning frigöras och kvaliteten på vård och klinisk forskning höjas.