Ett drygt år efter att coronapandemin drabbade oss med full kraft har vi ställt oss frågan hur det kommer sig att vissa individer drabbas mer allvarligt än andra av covid-19. Sannolikt finns en nedärvd motståndskraft hos en del individer som bidrar till att de knappt blir sjuka men ändå utvecklar antikroppar. Personer med blodgrupp O har till exempel visat sig ha ökad motståndskraft [1, 2]. På samma sätt kan det finnas en nedärvd överkänslighet i immunförsvaret som ligger bakom att många andra avlidit i covid-19.

Under året som gått har det blivit tydligt att vissa sjukdomar är associerade med högre frekvens av komplikationer när man väl blivit sjuk i covid-19. Detta gäller inte minst livsstilsrelaterade tillstånd som till exempel sjukdomar i hjärta och kärl, typ 2-diabetes, vissa cancerformer samt kraftig övervikt/fetma [3].

Det går att skönja ett mönster hos dem som är drabbade. Många har bristfällig kondition och nedsatt muskelstyrka, inte för att de är ointresserade av fysisk aktivitet eller lata, utan på grund av att sjukdomen i sig ofta omöjliggör regelbunden fysisk aktivitet.

När vi joggar, simmar eller tar oss fram på skidor sker en mängd förändringar i kroppen som bidrar till bättre hälsa [4-6]. Förändringarna sker på olika nivåer i många organ och vävnader. Detta leder till större reservkapacitet och kan även fungera som buffert vid ohälsa.

Det finns en mängd studier som befäster nyttan av rörelse. Kunskapen är inte ny. På 1970-talet slog professor Per-Olof Åstrand fast att [7]: »Nutidsmänniskan måste lära sig att inse att fysisk aktivitet är nödvändig för att hon skall kunna fungera på rätt sätt och hålla sig frisk. Den rundliga fritid vi alla har jämfört med tidigare generationer måste i viss tid utnyttjas till motion.«

Resultaten från en nyligen publicerad studie från Danderyds sjukhus indikerar att äldre sköra personer över 65 år har en ökad risk för död i samband med covid-19 [8]. Ett sätt att öka överlevnadschanserna kan vara att sträva efter att motverka skörhet. En annan nyligen publicerad studie diskuterar huruvida god kondition, mätt som hög syreupptagningsförmåga, kan vara relaterad till förbättrade överlevnadschanser i samband med covid-19 [9].

Vi vet att det finns ett samband mellan aktivitet och hälsa och att vi genom medvetna val, där levnadsvanorna står i centrum, har möjlighet att påtagligt minska risken att drabbas av hjärt–kärlsjukdom, typ 2-diabetes, vissa cancerformer och övervikt/fetma [4-6], som i kombination med covid-19 kan vara livshotande [3].

Vi vet också att det finns ett samband mellan inaktivitet och ohälsa [10, 11], bland annat mellan hur mycket vi sitter och risken för att på sikt utveckla muskelsvaghet, bristande ork och övervikt. För den som har ett stillasittande arbete kan regelbundna bensträckare vara skillnaden mellan hälsa och ohälsa och mellan ett långt respektive kort liv. Graden av stillasittande kan också vara skillnaden mellan ett liv i frihet eller i beroendeställning på grund av att man inte klarar dagliga aktiviteter utan hjälp.

Regelbunden fysisk aktivitet kan

  • motverka skörhet
  • öka överlevnadsförmågan, och
  • minska risken att drabbas av tillstånd som kan vara livshotande i kombination med covid-19.

Om en större andel av befolkningen varit fysiskt aktiv i högre grad innan samhället drabbades av coronapandemin hade sannolikt fler individer haft bättre chans till överlevnad. Satsar samhället tillräckligt mycket resurser på att, i alla åldrar, stimulera till fysisk aktivitet? Vi är, inte minst genom erfarenheter från coronapandemin, övertygade om att detta skulle spara pengar och minska lidande för ett stort antal människor.

Det är av stor vikt att adekvat kunskap om dessa samband etableras inom hälso- och sjukvårdsapparaten och att vård- och medicinutbildningar uppdateras med samma kunskap.