Covid-19 har påverkat världen på ett sätt som får följder lång tid framöver. Det saknas fortfarande kunskap om sjukdomen, och det är därför förståeligt att det skapas plattformar för att kunna samla erfarenheter. En sådan är den »kunskapsöversikt« som gruppen Läkare till läkare skapat om postcovid [1].

Eftersom Läkare till läkare uppger att ST-studierektorer och kollegor hör av sig med önskemål om föreläsningar och råd om postcovid behöver man reflektera över vilken roll deras kunskapsöversikt ska ha. Det är viktigt att den forskning som finns presenteras balanserat. Som läkare måste vi inse att våra ord är tveeggade svärd som både kan lindra och skada. Till exempel kan överdrifter av den funktionsnedsättande effekten av ett symtom skapa iatrogena effekter [2]. Det är därför med viss oro vi noterar hur Läkare till läkare väljer ut, hanterar och kommunicerar forskningsresultat.

I ett avsnitt om funktionsnedsättning tar man upp COVERSCAN-studien [3], som undersökt eventuell organpåverkan hos 201 patienter med genomgången covid-19 utifrån symtomskattningar, blodprov och MR-undersökningar. Studien (som ännu inte är referentgranskad eller publicerad i någon vetenskaplig tidskrift och som saknar kontrollgrupp) fann inga tydliga samband mellan symtom och organnedsättning.

Ospecifika fynd av tveksam klinisk betydelse är att förvänta när man använder känsliga undersökningsmetoder, vilket belysts i BMJ [4]. Att beskriva detta som att »organskador ses hos 70 procent av patienter med långtidssymtom« kan bli missvisande på en webbplats som även riktar sig till patienter, vilket också kritiserats i ett annat debattinlägg i Läkartidningen [5].

Som huvudbudskap angående patogenesen för postcovid anger Läkare till läkare persisterande virusinfektion. De hänvisar då endast till en studie av hur antikroppssvaret efter covid-19 utvecklas [6], vilken inte nämner postcovid specifikt. I fråga om huruvida kausalitet föreligger vid en patofysiologisk process måste man väga in flera faktorer [7]. Förekomst av virusantigen är inte en kausal förklaring till symtom, än mindre till den funktionsnedsättning ett visst symtom ger.

Ett av huvudbudskapen i Läkare till läkares webbföreläsning är att postcovid troligen är en autoimmun sjukdom. Som referens tar man en ogranskad studie som inte visar någon skillnad gällande förekomst av autoantikroppar hos friska kontroller jämfört med personer med lindrig eller asymtomatisk covid-19 [8].

Gällande patofysiologin tar man upp en översiktsartikel om endoteldysfunktion och en hypotesskapande artikel om renin–angiotensinsystemets (RAS) roll vid covid-19 [9, 10]. Artiklarna nämner inte postcovid eller ens långvariga symtom, varför båda kan anses missvisande som referenser för ett sådant argument.

Slutligen nämns en studie om mastcellsaktivering vid covid-19 och postcovid [11] som i abstraktet ter sig som en observationsstudie, men som i själva verket är en hypotesskapande artikel [11]. Samtliga författare är knutna till ett företag som är inriktat på mastcellsterapi för bland annat ME/CFS, fibromyalgi och kronisk borrelios.

Andra uttalanden i kunskapsöversikten saknar tydlig källa, till exempel att påvisbara skador på hjärtat varierar men »kan bedömas utgöra en betydande andel«, att postcovid »inte handlar om långdragen återhämtning«, att gradvis ökad ansträngning bör undvikas och att »vanligt rehabtänk inte funkar«. I vissa fall refererar man till brev (opinions/viewpoints) utan att tydligt ange detta.

Den nya osorterade informationen om postcovid måste bedömas, kritiskt granskas och systematiseras till något vetenskapligt bärande. Först då närmar vi oss en situation där det är möjligt att med vetenskapliga metoder söka sig fram till behandlingar, i den mån sådana behövs. Vi förstår att gruppen Läkare till läkare kan ha en roll, men den rollen kan bli skadlig om gruppen inte hanterar kunskap mer varsamt.