Allt fler patienter vänder sig till digitala vårdlösningar. I spåren av coronapandemin ser vi även en ökning av antalet vårdgivare som erbjuder en digital plattform till sina patienter. Därmed skapas en ny vårdplattform där hälso- och sjukvårdspersonal kan möta patienten, men den nya tekniken medför även nya hot och risker som vården måste utvärdera och agera på.

Hot och våld inom vården och mot vårdpersonal är inget nytt. Enligt en undersökning som Novus utfört för Vårdförbundet (2020) har antalet fall av muntliga hot och fysiskt våld mot vårdpersonal ökat sedan 2018 [1]. Drygt 44 procent av förbundets medlemmar hade någon gång utsatts för hot på jobbet, och 27 procent för våld.

Institutet för medicinsk rätt (IMR) har under det senaste året fått ett ökat antal frågor från vårdgivare i Sverige, men även inom Europa, där man beskriver hur vårdpersonal blivit utsatta för brott under digitala vårdmöten. Hoten mot vårdpersonalen har bland annat gjorts i syfte att få medicin, vaccin etc. Ett annat brott som vi får allt fler frågor om är sexualbrott. Ett exempel kan vara att en patient under ett videomöte tagit av sig på underkroppen och onanerat framför läkaren.

Det ökande antalet frågor om potentiella brott under digitala vårdmöten visar att den digitala vårdmiljön skapar nya former av hot mot vårdpersonal. Hur utbrett detta är kan vi inom IMR ännu inte uttala oss om, och eftersom digitala vårdmöjligheter i dag är en naturlig del av vårdflödet (och med stor sannolikhet kommer att fortsätta att vara det) ser vi ett behov av en nationell undersökning av omfattningen av brott i samband med digitala vårdmöten.

Utvecklingen visar också på vikten av att vårdgivare inkluderar hot och våld i samband med digitala vårdmöten i sina riskanalyser och skapar rutiner som gör att de anställda känner sig trygga. Till skillnad från i den fysiska vårdmiljön finns kollegorna inte lika nära, och de rutiner som gäller om den situation som beskrivits ovan uppstår vid ett fysiskt vårdmöte går inte alltid att applicera.

Inom IMR har vi även noterat att det råder osäkerhet kring juridiken, exempelvis om en patient tar av sig på underkroppen framför läkaren under ett digitalt vårdmöte och utför en handling som i exemplet ovan.

I exemplet utför patienten en brottslig gärning som troligen utgör sexuellt ofredande (6 kap 10 § st 2 brottsbalken) då handlingen riktar sig mot en enskild person och har en tydlig sexuell prägel. Brottet sexuellt ofredande är enligt lagtexten när någon »blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att […] kränka personens sexuella integritet«. Läkaren blir i exemplet brottsoffer och patienten gärningsman. Ett sådant brott ska omgående anmälas till polisen, i linje med de rutiner vårdgivaren ska ha på plats.

Får vården neka patienten vård efter en sådan handling? Det enkla svaret är ja. I Sverige finns ingen absolut rätt till vård, utan en möjlighet. Den enskildes vårdbehov ska bedömas och avgöras av den medicinska professionen.

En patient som visat sig uppenbart oförmögen att på ett korrekt sätt använda den digitala vårdplattform som vårdgivaren tillhandahåller kan därmed nekas åtkomst till digital vård och i stället hänvisas till den fysiska vården.

Mot bakgrund av den negativa utveckling vi inom IMR noterat i samband med digitala vårdmöten vill vi se ett ökat fokus på de risker det digitala vårdformatet skapar för vårdpersonalen. Oaktat var och hur vård erbjuds måste personalens arbetsmiljö skyddas.