Frivillig dödshjälp i livets slutskede (när allt hopp är ute och den palliativa vården sviktar) är inte i första hand en medicinsk frågeställning, utan något som rättskapabla individer i ett fritt och demokratiskt samhälle bör ha rätt att bestämma över själva [1]. Vad svenska medborgare tycker i frågan vet vi genom en Novusundersökning som visar att närmare 80 procent säger ja till frivillig dödshjälp [2].

Vi, 236 läkare som undertecknat den här debattartikeln, tar här inte ställning för eller emot dödshjälp, men anser att Läkarförbundet bör uttala sig för en parlamentarisk utredning i syfte att öka vår kunskap och klargöra rättsläget.

Vi välkomnar också en fortsatt kvantitativ och kvalitativ utbyggnad av den svenska palliativa vården, då frivillig dödshjälp inte på något sätt ska och/eller kan ersätta den. Det finns emellertid fortfarande gränser för den palliativa vårdens möjligheter till lindring vid svår terminal sjukdom. Ordföranden i British Pain Society skrev 2019 i BMJ: »Den verklighet vi måste acceptera är att en betydande minoritet av obotligt sjuka har ett lidande som inte kan kontrolleras, inte ens med palliativ vård i världsklass« [3].

Den svenska läkarkårens inställning till dödshjälp är oklar. I en undersökning av sex läkarspecialiteters attityder 2007 var 34 procent positivt inställda till läkarassisterat livsslut, medan 39 procent var emot och 25 procent tveksamma (2 procent svarade inte) [4]. Svenska läkaresällskapet (SLS) och Karolinska institutet har nyligen genomfört en attitydundersökning bland svenska läkare liknande den från 2007. Resultatet publiceras senare under 2021 [Niels Lynøe, pers medd; 2021].

Det brittiska läkarförbundet, British Medical Association (BMA), har efter resultatet av en medlemsenkät nyligen ändrat sin inställning – från motstånd till neutralitet – när det gäller legalisering av läkarassisterat döende [5, 6]. De brittiska läkarnas uppfattning om frivillig dödshjälp har ändrats de senaste åren: 50 procent är i dag för och 40 procent emot.

Det finns dock en rädsla för att diskutera frågan bland palliativläkare i England [7]. I en uppmärksammad artikel i BMJ vänder sig författaren mot den negativa inställningen till frivillig dödshjälp inom BMA med hänvisning till den belgiska lagstiftningen, som tas upp i en annan artikel i BMJ [8].

Enligt tidskriften Medscape svarade drygt hälften av 5 000 (55 procent) tillfrågade läkare i USA i november 2020 ja på frågan: »Borde läkarassisterat döende vara legalt för terminalt sjuka patienter?« [9].

Det kanadensiska läkarförbundet beslutade 2013 att inta en neutral position till frågan om läkarassisterat döende [10], och den tillträdande presidenten – palliativläkaren dr Sandy Buchman – deltar själv i denna form av frivillig dödshjälp [11].

Det nederländska läkarförbundet deltar aktivt inom ramen för landets dödshjälpslagstiftning genom ett nätverk av oberoende experter som är tillgängliga för »stöd, information och formellt konsultarbete« [12].

Läkarförbundet har länge motsatt sig en parlamentarisk utredning om frivillig dödshjälp [1, 13], medan Läkaresällskapet i drygt 15 år förordat en sådan utredning [14]. SLS anser också att »ett eventuellt införande av dödshjälp i Sverige i första hand är en medborgarfråga, och inte en läkarfråga« [15].

Som läkare med mångåriga erfarenheter uppmanar vi nu Läkarförbundet att ta tag i frågan om läkarassisterat döende och kräva en parlamentarisk utredning som kan öka vår kunskap. I likhet med Svenska läkaresällskapet menar vi att frågan inte i huvudsak är medicinsk utan medborgerlig. Det är därför rimligt att en utredning snarast kommer till stånd.

Läs replik från Läkarförbundet:
Dödshjälp får inte vara läkares sätt att hantera lidande