Antalet matförgiftningsärenden minskade kraftigt i landet under pandemiåret 2020. Liknande resultat rapporteras från andra länder. Förklaringen har inte studerats, men det skulle bland annat kunna bero på förbättrad handhygien, minskad endemisk spridning av norovirus och att färre personer ätit ute på restauranger och kaféer etc på grund av nedstängningar och rekommendationer. Långsiktigt ser vi dock ingen minskande trend.

Matförgiftningar står normalt för en stor sjukdomsbörda i samhället [1]. Kommuner och smittskyddsenheter gör ett viktigt arbete med provtagning, analys och utredning för att tidigt upptäcka risker och minimera antalet personer som drabbas.

Livsmedelsverket tar fram underlag för att kunna uppskatta sjukdomsbördan av olika mikrobiologiska agens som orsakar infektion och intoxikation via livsmedel. En analys av de fall lokala kontrollmyndigheter rapporterat in åren 2008–2018 [2] visar att man i 80 procent av fallen inte kunnat peka ut mikroorganismen som orsakat förgiftningen. I resterande rapporter var calicivirus (främst norovirus) den vanligaste orsaken.

Matförgiftning med calicivirus sker framför allt när smittbärande individer hanterar mat. I princip alla livsmedel som inte hettas upp efter hantering kan fungera som smittkälla. Ofta pekas smörgåsbord och salladsbufféer ut. Andra risklivsmedel är ostron och frysta importerade hallon.

Under flera år var Campylobakter den näst vanligaste matförgiftaren. Historiskt har vi mestadels sett sporadiska fall och mindre utbrott av campylobakterios men på senare tid har flera större utbrott inträffat som framför allt kan knytas till svenskt kycklingkött. 2016–2017 insjuknade över 5 000 personer, men antalet smittade tros ha varit betydligt större.

En mycket vanlig orsak till matförgiftning är tillagad mat som inte hålls tillräckligt varm eller inte kyls ner tillräckligt fort. Under sådana förhållanden kan Clostridium perfringens, Staphylococcus aureus och Bacillus cereus snabbt växa till och bilda toxiner i maten eller tarmen. Sjukdomsförloppet är snabbt, med kraftiga kräkningar eller diarréer, beroende på vilken mikroorganism det gäller. Toxinerna är mycket värmebeständiga, och det hjälper inte att hetta upp maten när de väl har bildats.

Antalet matförgiftningar med de zoonotiska bakterierna Salmonella och STEC/EHEC (shigatoxinbildande respektive enterohemorragiska E coli) varierar mellan olika år. Dessa bakterier sprids ofta via animaliska livsmedel, men en stor andel av förgiftningarna i analysen kopplas till vegetabiliska livsmedel som kontaminerats tidigt i kedjan, exempelvis under bevattning.

Uppskattningsvis 500 000 personer/år blir matförgiftade i Sverige, men bara en bråkdel av alla fall rapporteras. I majoriteten av dessa är såväl patogen som smittkälla okänd. De vanligaste riskfaktorerna i matförgiftningsutbrott är brister i hand- respektive kökshygien, att smittade personer hanterat mat eller att det slarvats med temperaturen. De flesta matförgiftningar skulle med andra ord kunna undvikas om tillgänglig kunskap tillämpas.

Kunskapen hos allmänheten om att man bör anmäla fall av matförgiftning till sin kommun är låg. Utredningarna kan dessutom försvåras av att avföringsprov inte kan samlas in eller att livsmedelsprov inte finns kvar för analys. Det kan också vara svårt att få fram information från de drabbade. De kan vara svåra att nå eller ha svårt att komma ihåg vad de ätit. Många utbrott kommer aldrig Livsmedelsverket till kännedom, och i de rapporter som kommer in är informationen ofta otillräcklig för att vi ska kunna peka ut orsakssamband och smittkälla.

Vi behöver bli bättre på att dra nytta av framsteg som görs inom molekylärbiologisk diagnostik, både för smittspårning och kartläggning av mikroorganismer. Detta kan ge oss bättre möjligheter att utreda orsakerna och att förebygga utbrott av matförgiftning genom att återföra kunskapen till konsumenter, producenter och andra aktörer inom livsmedelskedjan.