I de uppdaterade riktlinjerna från Socialstyrelsen om behandling av barn och unga med depression [1] rekommenderas fortsättningsvis behandling med selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) efter en kort period av insatser med syfte att stärka den mentala hälsan. Dock pekar inte det vetenskapliga underlaget i en sådan riktning.

Studier med hög intern validitet för att visa effekt (efficacy-studier) syftar till att mäta effekten av antidepressiv medicin hos en selekterad grupp under ideala förhållanden (individer med självmordsrisk och missbruk selekteras bort och många deltagare rekryteras via annons). En genomgång av sådana studier på över 4 000 deprimerade barn och unga visar att det inte var någon skillnad mellan antidepressiv medicin och placebo när det gäller nedgång i depressionsskalan [2]. När barn och unga bedömde effekten i självskattningsskalor sågs ingen skillnad mellan placebo och aktiv substans [3].

Effectiveness-studier ser på hur det fungerar i klinisk praktik, vilket oftast är sämre än i efficacy-studier. Det finns få sådana studier av barn och unga, men i ADAPT-studien sågs fler självmordsförsök under än före behandling [4]. I en 10-årsuppföljning av Socialstyrelsen (2016) av barn och unga som diagnostiserats med ångest och depression 2006 hade 68 procent av pojkarna medicinerat med psykofarmaka, 10 procent hade gjort självmordsförsök och 5,1 procent hade suiciderat. För flickor var motsvarande siffror 86, 31 respektive 2,6 procent [5].

I en unik norsk uppföljning där 100 ungdomar med lång psykiatrisk medicinering intervjuades framkom att de flesta av barnen och ungdomarna upplevde att de inte fick det bättre av den antidepressiva medicinen. Många fick det i stället värre. Medicinerna gjorde att de inte klarade av att bry sig om andra eller att uppleva sina känslor [6].

En nyhet i riktlinjerna är att SSRI-preparatet fluoxetin rekommenderas som »återfallsförebyggande« behandling hos barn och ungdomar under upp till ett år efter tillfrisknande. Härmed ansluter sig Socialstyrelsen till BUP Stockholm [7]. Rekommendationen att ge SSRI till friska barn för att de inte ska insjukna senare grundar sig på en enskild studie [8] där hälften av dem som behandlades med SSRI fick avsluta behandlingen medan den andra hälften fortsatte. Eftersom förekomsten av ångest och depression kan vara hög vid utsättning av SSRI är det möjligt att återkomst av dessa besvär kan missförstås som återfall av sjukdom. Det är alltså risk för att abstinensreaktioner misstolkas som återfall i sjukdom i denna typ av studie [9].

Ett problem i depressionsforskning är att biverkningsregistrering inte sker systematiskt med checklista, som för antidepressiva effekter [10, 11]. Det har även noterats att allvarliga biverkningar i studier inte redovisas [12]. Eftersom det finns risk för suicid hos unga deprimerade är effekten av medicinering viktig att notera. I de uppdaterade riktlinjerna rekommenderas KBT vid lätt till måttlig – men inte svår – depression. Det betyder att barn med svår depression inte ska erbjudas psykoterapi. Fakta saknas för satsningen på enbart KBT. Den stora TADS-studien (efficacy) visar sämre resultat för KBT än för placebo, effectiveness-studien ADAPT visar brist på effekt vid tillägg av KBT och en översikt visar samma brist på effekt [4, 13, 14].

Det är även svårt att förstå varför Socialstyrelsen inte förordar familjeterapi, eftersom familjekonflikter lyfts fram som utlösande orsak i flera studier av suicidalitet hos barn och unga [15]. Det finns indikationer om att medicinering med antidepressiva läkemedel ökar risken för självmordshändelser hos barn och unga [2, 16, 17]. Socialstyrelsens uppdaterade riktlinjer för behandling av barn med depression bör därför göras om med en ny och bredare expertgrupp, och fokus bör sättas på metodutveckling av tidiga och bättre icke-farmakologiska insatser.