I Sverige finns cirka 60 000 personer som är adopterade från andra länder. Det gör oss till det land i världen som arrangerat flest adoptioner sett till befolkningsmängd. Suicidrisken för utlandsadopterade är kraftigt förhöjd jämfört med normalpopulationen, vilket är påvisat i flera svenska studier [1-3], där den relativa riskökningen anges till mellan 2,33 och 3,6. Risken är också signifikant högre för ätstörning, tvångs- och ångestsyndrom, slutenvård för alkohol- och narkotikamissbruk och suicidförsök hos utlandsadopterade än i normalpopulationen [4, 5].

När jag började inom psykiatrin som underläkare la jag märke till att det förelåg en tydlig överrepresentation av patientgruppen vuxna adopterade. Gemensamt för många var att de hade en komplex problematik med flera olika och ibland motsägelsefulla diagnoser, och att de bollats mellan ett flertal vårdnivåer och enheter. Samtidigt fanns det ingen mottagning att hänvisa patienterna till och inget kompetenscentrum att rådfråga om vidare handläggning. Jag hade varken under utbildningen eller tidigare i yrkeslivet fått lära mig att utlandsadopterade är en extra sårbar och komplex patientgrupp. Trots det entydiga vetenskapliga evidensläget gällande psykisk ohälsa hos patienterna saknas specialistvård och kompetens inom vuxenpsykiatrin.

2017 kontaktade jag en rad instanser: Socialdepartementet, Socialstyrelsen, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Region Stockholm och Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). Avsikten var att slå larm om den akuta och mycket allvarliga situationen inom psykiatrin för patientgruppen, med ett utbrett och stort lidande, avsaknad av specialistvård och i stort sett obefintlig kompetens om lämplig vård och behandling. Gensvar och åtgärder uteblev helt.

Situationen är tyvärr oförändrad. I brist på tillräcklig kompetens och »helhetstänk« slussas utlandsadopterade patienter fortfarande runt mellan olika mottagningar utan att få adekvat hjälp baserad på bakomliggande trauman och brister i tidig omvårdnad.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd har upphandlat ett särskilt samtalsstöd för adopterade [6], som främst erbjuds via digitala lösningar. Samtalsstödet beskrivs som »ett komplement till den ordinarie hälso- och sjukvården« och syftar inte till att medicinskt utreda och behandla sjukdomar och skador. Myndighetens stöd är långt ifrån tillräckligt för att ge adopterade den vård de behöver och har rätt till.

Vi kan inte längre passivt se på när alltför många utlandsadopterade årligen avslutar sina liv i förtid, svikna av den svenska sjukvården. Vi behöver inrätta specialistmottagningar och kompetenscentrum för vuxna adopterade. Nederländerna har nyligen beslutat att göra just detta, efter att en statlig utredning slagit fast att behovet finns. Sverige måste agera innan fler adopterade tar sitt liv. Bakom varje siffra i statistiken finns en personlig tragedi.