I pandemins spår riktas nu fokus mot en annan utmaning för sjukvården: patienter med långvariga symtom efter covid-19. En oroande och splittrande diskurs har uppstått där primärvårdens brister och risken att känna sig avfärdad verkar ha blivit skäl till att förorda en starkt biomedicinsk ansats [1-7].

Upplevelsen av symtom och förmågan att hantera dem påverkas av livssituationen, oavsett om symtomen beror på hjärtmuskelskada, depression eller autonom dysreglering. Liksom vid andra långdragna tillstånd krävs ett biopsykosocialt förhållningssätt för ett gott omhändertagande [3-9]. Ett snävt biomedicinskt fokus ger risk för såväl medikalisering, överutredning och överdiagnostik som förlängd tid med symtom och sämre förmåga att hantera livet med symtom under rehabiliteringen [8, 9]. Samtidigt kan ett överdrivet psykosocialt synsätt leda till psykologisering och underdiagnostik av behandlingsbara sjukdomar [10].

Ödmjukhet inför det växande kunskapsfältet är avgörande. Därför stödjer vi att forskningsmottagningar inrättas. Vi ser fram emot att primärvårdens medarbetare involveras på sådana mottagningar, som med fördel skulle kunna placeras både i primär- och sekundärvård. Det är viktigt att forskning bedrivs med ett primärvårdsperspektiv för att vara applicerbar i primärvård. Vetenskapsrådet utlyser nu forskningsmedel, och vi hoppas att patientperspektivet och en bred biopsykosocial ansats får ta plats jämte de medicinska forskningsfrågorna [11]. Vi vill också uppmärksamma att intensiv forskning inom ett fält kan ge överdrivna resultat, forskningens motsvarighet till överdiagnostik [9, 12].

Utanför forskningssammanhang är det angeläget att inte låta omfattande utredning bli ett självändamål, med risk för medikalisering och överdiagnostik. Allmänmedicin innefattar ett brett differentialdiagnostiskt tänkande och kompetens i att bedöma komplexa tillstånd utifrån en helhetssyn, den biopsykosociala modellen.  I primärvården finns redan rehabiliteringsteam som hanterar långdragna och svåra tillstånd.

Vi har förståelse för besvikelsen hos patienter som inte känt sig tagna på allvar. Utöver medicinskt kunnande är bemötande viktigt, och brister finns. Att primärvården inte fungerar optimalt överallt ger skäl att påskynda satsningar och utveckla effektivt samarbete med sekundärvården. Det är dock inte ett bra skäl för att styra över samtliga patienter med symtom efter covid-19 till sekundärvården. Det ger undanträngningseffekter på sjukhusen utan säker nytta för många av patienterna.

Det är bra att primärvården är navet i riktlinjer [13-15]. Vi instämmer i att de flesta patienter tas bäst om hand i primärvård och inte på mottagningar med ett team av organspecialister [16-18] som utan tydligt forskningssyfte gör extensiva utredningar. Baserat på symtombild och misstanke om biomedicinska avvikelser kommer nära samarbete mellan primär- och sekundärvård att spela en stor roll i omhändertagandet av en del patienter. Här kan mottagningar likt den som planeras i Uppsala vara av godo [19].

Specialiteten allmänmedicin bygger på patientcentrering och vårdrelationer över tid, vilket ger förutsättningar för ett individualiserat omhändertagande och rätt stöd och behandling till varje person utifrån symtom, lidande och behov. Det ger låg risk för fel- respektive underdiagnostik och underbehandling samt för medikalisering, överdiagnostik och överanvändning av medicinska resurser.

Många patienter med symtom efter covid-19 efterfrågar helhetssyn [10]. Det innebär att parallellt med den biomedicinska utredningen utforska symtomen i sitt sammanhang tillsammans med patienten, att ge stöd under rehabiliteringen och i att leva ett gott liv – med eller utan kvarstående symtom. Helhetssyn är också grunden för en riktad utredning baserad på såväl misstänkt medicinsk orsak som individ och sammanhang. Detta är allmänmedicinens kärna och en god hjälp, också för patienter med långvariga symtom efter covid-19.