I en debattartikel i Läkartidningen pekar Svensk barnsmärtförening på ojämlikheter i smärtlindringen hos barn, men framför allt på effekterna av otillräcklig smärtlindring [1]. Föreningen betonar att adekvat procedurrelaterad smärtlindring är viktig för barnets bästa på såväl kort som lång sikt.

En optimal situation för sedering och smärtlindring är först och främst viktig för patienten och familjen, men också avgörande för att proceduren ska lyckas och för kvaliteten av undersökningen vid radiologi. En smidig procedur sparar resurser (tid och personal) och minskar komplikationsrisker. Riskerna måste dock alltid ställas i relation till vinsten av adekvat sedering.

Basen i all pediatrisk medicin är omvårdnaden. Att skapa en lugn och stabil miljö kring barnet och föräldrarna är, i enlighet med Läkemedelsverkets rekommendationer [2], överordnat all farmakologisk behandling. Adekvat kunskap kring analgesi (smärtlindring) och preparat för sedering utan smärtlindring är nödvändig för ett gott omhändertagande av barn som ska genomgå smärtsamma procedurer. Viktigt att beakta är att de flesta läkemedel för analgesi till barn utvärderats i studier på vuxna patienter. Data har sedan extrapolerats till en pediatrisk population.

Vi har i en enkät frågat svenska sjukhus med barnakutmottagningar om

  • akutmottagningens flöde, antal patienter och ålderskategorier
  • vilka procedurer som genomförs
  • vilka läkarkompetenser som finns tillgängliga
  • vilka bedömningsinstrument för smärta hos barn som används
  • tillgängliga läkemedel, doseringar och administrationssätt
  • etablerade rutiner för olika procedurer och (vid behov) övervakning
  • sjuksköterskor ges möjlighet att ge läkemedel.

Åtta mottagningar besvarade enkäten. Även om svarsfrekvensen är låg tyder resultatet på att det finns stora regionala skillnader i hanteringen av barns smärta. Alla stora universitetsbarnsjukhus är representerade, vilket täcker en stor del av landets pediatriska vård.

Tydligast är skillnaderna i preparatval och dosering för sedering och analgesi. Som exempel är paracetamol och NSAID tillgängliga vid majoriteten av mottagningarna, men doseringen skiljer sig markant. För paracetamol rapporteras doser på 15, 20, 30 respektive 40 mg/kg kroppsvikt. Detta skulle kunna bero på olika dosering vid olika åldrar, men det har inte undersökts. I Läkemedelsverkets rekommendationer för proceduranalgesi anges 20 mg/kg för barn under 2 månaders ålder och 40 mg/kg för barn över 2 månaders ålder vid engångsdosering [2]. För NSAID var spridningen mindre: 7 till 10 mg/kilo kroppsvikt. Läkemedelsverket rekommenderar 7 mg/kg vid engångsdosering oavsett ålder [2].

Åldersgränsen för administrering av lustgas skiljer sig också markant: 1, 3 respektive 4 år förekommer. Lustgas är brett implementerad, men nationellt standardiserade utbildningar och rutiner tycks saknas.

Övervakning efter sedering och analgesi styrs i regel av sjuksköterska, som ibland stöttas av anestesiutbildad personal. Majoriteten (5 av 8) barnakutmottagningar övervakar saturationen efter sedering, utöver vitalparametrar.

Vårt material är litet, men skillnaderna i omhändertagande av akut sjuka barn syns ändå tydligt. Procedursedering och analgesi till barn bör därför vara ett förbättringsområde för barnakutmottagningar. Vi vill även påtala vikten av standardiserade doseringsmallar, tydliga riktlinjer för övervakning och adekvat utbildad personal.

Organisationen av barnakutsjukvården är påtagligt olika i landet. För att optimera omhändertagandet och skapa en erfarenhetsbas hos personalen samt trygghet hos barn och föräldrar bör personal med pediatrisk kompetens ta emot alla barn som söker akut, oavsett orsak. Barnkonventionen är lagstadgad [3], och inom barnsjukvården har vi ett tydligt ansvar att ge varje barn vård av högsta kvalitet.