Oavsett var i landet och hur stort eller litet sjukhuset är ska den som söker akut vård kunna lita på att den läkare de möter har kompetens att ge god kirurgisk vård.
Man lär sig som bekant att krypa innan man lär sig att gå. Hur, när och vad man lär sig operera skiljer mellan olika specialiteter, men grundprincipen är densamma. Man börjar med de enklaste icke-akuta ingreppen och utför dem många gånger.
Läkarförbundet och Svenskt kirurgiskt råd har tidigare uppmärksammat vikten av att ta hänsyn till ST-utbildningen när stora förändringar som exempelvis vårdval i den specialiserade vården och nivåstruktureringar genomförs [1, 2].
ST-läkarnas kirurgiska råd har med oro tagit del av rapporter från medlemmar om hur centralisering och nivåstrukturering på vissa håll i landet lett till att den elektiva enklare kirurgin flyttats från de stora utbildningsklinikerna till mindre sjukhus och/eller privata vårdgivare utan att ST-läkarna, som behöver träna på sådana ingrepp, fått följa med.
Utvecklingen är tydligast i storstadsregionerna, men leder till ökad ojämlikhet vad gäller den kirurgiska utbildningen över hela landet. Den högspecialiserade vården är oftast knuten till universitetsklinikerna (som är stora arbetsgivare för ST-läkare), och därmed blir utträngningseffekterna större där än i mindre regioner, vilket också debatterats av erfarna kollegor och handledare [3, 4].
Det finns goda exempel på långsiktigt hållbara lösningar för att tillgodose behovet av träning i kirurgi/anestesi som både gynnar ST-läkare under utbildning och klinikens kompetensförsörjning. Samarbeten mellan större utbildningskliniker och mindre, ofta privata vårdgivare sker dock till största delen genom lokala initiativ och eldsjälar, vilket sällan borgar för hållbara lösningar.
Som representanter för ST-läkare i våra respektive föreningar verkar vi för en jämlik ST-utbildning inom våra olika specialiteter. Som patient ska man kunna känna sig trygg med att man får god såväl elektiv som akut vård oberoende av om läkaren gjort sin ST i Stockholm, Helsingborg eller Kiruna.
Bilden av hur brist på samverkan mellan större utbildningsenheter och vårdvalsenheter påverkar utbildningen bekräftas av diskussioner som förts inom ST-läkarnas kirurgiska råd samt av enkätundersökningar riktade till ST-läkare inom opererande specialiteter. I en fortsatt föränderlig sjukvård vill vi att kollegor, studierektorer, verksamhetschefer och politiker agerar för att bromsa den negativa trenden och arbetar för en god och jämlik kirurgisk utbildning för ST-läkare.
Vårt syfte är inte att diskutera effekterna av privatisering inom vården, utan att lyfta behovet av att ST-läkare involveras i utbildning hos privata vårdgivare där basala kirurgiska ingrepp ofta utförs. För att säkra tillgången till kompetenta specialister i kirurgiska specialiteter och anestesi krävs
- utökat samarbete och partnerskap mellan vårdgivare vad gäller ST-utbildningen, framför allt mellan centrum för högspecialiserad vård och aktörer som tagit över den elektiva kirurgin efter nivåstrukturering
- ett tydligt utbildningsuppdrag till den upphandlade sjukvården vad gäller kirurgisk träning samt riktlinjer för hur detta ska finansieras
- att stora förändringar vad gäller sjukvårdsuppdrag nationellt och inom enskilda regioner föregås av en noggrann risk- och konsekvensanalys (där professionens uppmaningar hörsammas) avseende utbildningseffekterna för ST-läkare.