Slutreplik. Efter vår debattartikel i Läkartidningen, »Läkarförbundet bör kräva utredning om frivillig dödshjälp« [1], har Torsten Mossberg (ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd) skrivit en replik med titeln »Dödshjälp får inte vara läkares sätt att hantera lidande« [2]. Det är en oerhörd insinuation mot de 236 medförfattarna att hävda detta. Ingenstans i ursprungsartikeln hävdades det – självfallet – att läkares sätt att hantera lidande skulle vara dödshjälp.

Torsten Mossberg hänvisar till de etiska reglerna, men förhärskande etiska normer förändras ju över tid. Abort fick lagligt stöd först 1975 [3]. Fram till 1968 stod det i Sveriges läkarförbunds etiska regler: »Läkaren skall besinna sin plikt att skydda och bevara människoliv alltifrån dess tillkomst i moderlivet« [4]. I dag anser en majoritet inklusive Läkarförbundet att legal abort är en självklar rättighet för den enskilda kvinnan.

Två länder har stor aktuell relevans i fråga om läkarattityder till frivillig dödshjälp: Tyskland och Storbritannien.

Det Tyska läkarförbundet har alldeles nyligen (5 maj 2021) officiellt anpassat sin »Berufsordnung« till en dom i författningsdomstolen tidigare i år [5]. Tidigare riskerade tyska läkare att bli av med sin legitimation. Men det tyska läkarförbundets hot att dra in en läkares legitimation i fall av dödshjälp är numera borttaget, inte minst för att man inser att det inte skulle hålla i allmän domstol.

I Storbritannien har hälsoministern Matt Hancock bett om siffror för hur många personer som själva valt att avsluta sina liv av medicinska orsaker [6, 7]. Han har tidigare varit motståndare till dödshjälp men ändrat uppfattning efter samtal med sir Paul Cosford (före detta medical director of public health som nyligen avled i lungcancer vid 57 års ålder), författare till en gripande artikel i BMJ [8] om frivillig dödshjälp. Cosford kallar där det nuvarande förbudet för inhumant:

»We need to set aside entrenched positions on each side of the debate and look openly at the problems faced by people at the end of their lives. We need to understand why rational, law-abiding people sometimes feel compelled to travel to Switzerland for such care. […] Surely this tells us that our current arrangements are inhumane. I, among others, would be happy to help with such a review.«

Paul Cosford var medveten om att en stor opinionsundersökning täckande över 152 000 brittiska läkare visat att hela 61 procent uppmanade det brittiska läkarförbundet (BMA) att ge upp sin opposition mot frivillig dödshjälp [9], medvetna om en annan vida citerad artikel i BMJ 2019 av ordföranden i British Pain Society, dr Arun Bhaskar, där han sammanfattar sin syn på terminalt sjuka patienter [10]: »Nya data motsäger argumenten att bättre tillgång till palliativ vård gör dödshjälp överflödig. Den verklighet vi måste acceptera är att en betydande minoritet av obotligt sjuka har ett lidande som inte kan kontrolleras, inte ens med palliativ vård i världsklass.«

Läkarförbundets nyligen publicerade enkätundersökning indikerar en klar ökning av läkaracceptansen av frivillig dödshjälp [11] och troligen en ökande insikt om att den palliativa vården inte har lösningar på alla terminala problem. Om den palliativa vården hade dessa lösningar behövs ju inte dödshjälp.

Torsten Mossberg kommenterar enkäten med viss självkritik, men glömmer lärdomarna från abortlagen 1975 när han säger: »Vi är emot en lagstiftning. Det tycker vi inte behövs på området. Att tillsätta en utredning med syfte att ändra lagen är vi inte så glada i.«

Många anhöriga till döende patienter har vittnat om att den palliativa vården inte klarar allt. I slutskedet av sjukdomar och tillstånd efter skador är det inte bara fråga om lidande i form av svårbehandlade symtom. Ett av många exempel på detta är en nyskriven artikel i Dagens Nyheter om Alva och Gunnar Myrdal skriven av deras dotter Kaj Fölster [12] som avslutas med orden: »Jag ser ständigt för mig Alvas förtvivlade längtande ögon. Gunnars hjälplöshet inför samhällets grymhet. Ett lidande ingen palliativ vård kan lindra.«