Enligt Socialstyrelsen fanns det 2015 141 registrerade specialistläkare i akutsjukvård. Tre år senare har den siffran gått upp till 247 för att nästan fördubblas till 410 när denna artikel skrivs [1]. På de flesta akutmottagningar finns dessutom oftast betydligt fler ST-läkare i akutsjukvård än färdiga specialister.

I tidningen Svensk Kirurgi kunde man tidigare i år läsa om problemet med att utbilda kirurger som inte når upp till de operativa kompetenskraven då man anställer fler utbildningsläkare än nödvändigt – mest för att kunna bemanna akutmottagningen [2]. I en debattartikel i Läkartidningen beskriver kollegor från Malmö brist på tid för den specialiserade internmedicinska vården, då tiden äts upp av det samtidiga engagemanget på akutmottagningen [3].

Sjukhusen som redan i dag har akutläkardrivna akutmottagningar stöter dock på hinder i utvecklingen av akutsjukvården. Ett återkommande problem är att ST-läkarnas studieplaner och randningstider i internmedicin, kirurgi och ortopedi härstammar från en tid utan akutläkare. För att uppfylla utbildningsmålen krävs med dagens mått hög närvaro på akutmottagningen. Den internmedicinska ST-utbildningen i Linköping fick 2019 underkänt vid en SPUR-inspektion, då man bedömde att ST-läkarna träffade för få akutpatienter [4]. Universitetssjukhuset i Linköping bygger på en helt akutläkardriven akutmottagning.

Frågan är om detta är ett misslyckande eller den logiska konsekvensen av att introducera en ny specialitet som ska ansvara för det akuta omhändertagandet.

Andra länder med etablerade akutläkarsystem, där akutmottagningen är en egen klinik med eget uppdrag, har över tid anpassat sina ST-utbildningar avseende det akuta omhändertagandet. I England har de stora specialiteterna medicin, kirurgi och ortopedi tidigare haft en obligatorisk randning på akutmottagningen under sex månader. Efter introduktion av en bastjänstgöring liknande AT/BT har kravet på randning för något år sedan tagits bort. I dag randar sig de flesta utbildningsläkare under några månader [5, 6]. I USA är systemet snarlikt. Ortopeder har inga obligatoriska randningar utan skolas in som konsulter eller »mellanjourer« om patienthandläggningen så kräver och när akutläkaren efterfrågar hjälp. Kirurger och internmedicinare genomgår en randning på akutkliniken [7-9].

Utifrån dessa exempel är det tydligt att utbildningsplaner, tidskrav och framför allt gränssnittsfrågor i alla berörda ST-utbildningar behöver ses över. Ett sådant omfattande arbete har inte initierats av Socialstyrelsen eller de berörda specialistföreningarna. Med tanke på tillväxten av akutläkare i Sverige är det dock hög tid att påbörja detta arbete.

Risken med en ytterligare fördröjning är att den tilltänkta förbättringen av det akuta omhändertagandet skapar konflikter och konkurrens på golvet och mellan olika grupper. Redan i dag flyttar en del kliniker sina ST-läkare bort från akutläkardrivna akutmottagningar till sjukhus med låg akutläkarnärvaro för att säkerställa utbildningsmålen som primärjour [3].

I stället skulle ST-läkare kunna randa sig tidigt på akutmottagningen för att senare återkomma som konsulter eller mellanjourer under resterande utbildningstid. Det skulle säkerställa att målbeskrivningar uppfylls samtidigt som behovet av slutenvårdsläkare som bemannar jourlinjer skulle minska. Med det skulle mer tid kunna läggas på konsult- eller mottagningsarbete och annan kärnverksamhet inom den specialiserade vården.

Det är dags att vi gemensamt börjar fundera över framtida uppdragsbeskrivningar och randningsstrukturer för ST-läkare i kirurgi, ortopedi, internmedicin, pediatrik med flera specialiteter på akutmottagningen, både för att göra plats för det växande antalet akutläkare och för att skapa en sjukvård där rätt läkare arbetar med rätt uppgift.