Flera hinder finns för en fortsatt utveckling av specialistsjukvården i Sverige och därmed möjligheten att kunna utföra specialistspecifika uppdrag. För akutsjukvården är grunden till problematiken att vi fortsätter att ha klinikägda akutmottagningar, i stället för att låta akutsjukvården sköta sitt eget uppdrag. Ordinarie bemanning inom akutsjukvårdens öppenvårdsmottagning bör givetvis bestå av akutläkare.

Akutsjukvård är basspecialitet i Sverige sedan 2015. ST-läkare i akutsjukvård har således egna målbeskrivningar [1] som ska klaras av för att bli specialistläkare i akutsjukvård. Självklart ska vi inom respektive specialitet utbilda ST-läkare inom den akuta vården och tjänstgöring på en akutmottagning är en naturlig del av alla läkares utbildning. Detta utbildningsmoment lämpar sig dock bäst som sidotjänstgöring (randning).

ST-läkaren har rätt till en tydlig utbildningsplan och en handledare, och ska bedömas enligt de bedömningsmått som finns [2-6]. När sidotjänstgöringen är avklarad kan ST-läkaren gå vidare i sin utbildning. Men så här ser inte bemanningen av akutsjukvården ut i Sverige. Klinikbunden akutmottagning innebär att specialist- och ST-läkare inom andra specialiteter än akutsjukvård som schemaläggs för jour inom akutsjukvården fråntas möjligheten att handlägga akuta och subakuta patientärenden inom sin egen specialitet. Detta är olyckligt, då patientärenden inom den elektiva specialistvården är minst lika viktiga som jourverksamheten inom akutsjukvården.

Specialistsjukvårdens uppdrag handlar i mångt och mycket just om en specialitetsspecifik jour- och konsultverksamhet och innebär samtidigt ett utbildningsansvar för generalistsjukvården. Det handlar också om att utveckla den egna verksamheten, anpassa den till den specialistsjukvård patienterna är i behov av och omhänderta patienter inom våra specialitetsspecifika öppenvårdsenheter. Även andra medicinska specialiteter (inte bara de kirurgiska) har praktiska moment som måste utföras ett minsta antal gånger per år för att bibehålla den volym som krävs för att säkerställa hög kvalitet och patientsäkerhet.

Utvecklingen inom specialistsjukvården har möjliggjort att fler patienter kan erbjudas avancerad behandling. Hög ålder och multisjuklighet är inte längre en kontraindikation för att ta del av avancerade behandlingsalternativ. Specialiserad sjukvård möjliggör att vi kan utveckla interventionsmetoder och behandlingar och vässa den elektiva uppföljningen.

På många håll i landet finns nu uttalat långa väntetider till den elektiva vården. För tillfället väntar till exempel drygt 1 200 patienter på återbesök till hjärtmottagningen på Skånes universitetssjukhus, och över 450 patienter väntar på ett nybesök.

Coronapandemin har bidragit till att förlänga väntetiderna till specialistsjukvården, men problemet är inte nytt. Det krävs en snar och prioriterad omdaning av sjukvårdssystemet för att vi ska komma i kapp och kunna hantera »vårdpuckeln«, som byggts upp ytterligare under pandemin.

Enligt specialistföreningarna behövs hundratals nya specialister i Sverige [7, 8] för att täcka aktuella och framtida vårdbehov. För att avhjälpa specialistbristen krävs dels att fler underläkare i utbildningstjänst anställs, dels att ST-läkare och specialistläkare schemaläggs på rätt sätt.

Rätt läkare ska arbeta med rätt patienter i ett patientflöde som går från generaliserad vård till alltmer specialiserad vård. Ett sådant sjukvårdsupplägg är absolut avgörande för att patienterna ska få rätt vård.