I en artikel i Läkartidningen framkommer det synpunkter på kvaliteten på ST-utbildning inom dermatologi, då majoriteten utbildas hos privata vårdgivare inom vårdvalet i Region Stockholm. Man anser att deras utbildning blir utan bredd och djup, eftersom ST-läkare inom den privata öppna specialistvården inte får möjlighet att träffa patienter med mer komplicerade hudåkommor.
Alla som läst till läkare har säkerligen hört sina lärare/handledare säga de bevingade orden: den vanligaste sjukdomen/åkomman är den som är den vanligast förekommande.
Sålunda har vi under vår ST-utbildning återkommande »vanliga åkommor« som vi borde och ska se i stor mängd. Vi måste bli bra på att behandla dessa, och det blir vi med mängdträning. Ett stort antal patienter hinner vi se och behandla på en öppenvårdsmottagning. Så är oftast inte fallet inne på sjukhusen.
Regionerna borde omfamna möjligheten för våra ST-kollegor att få en handledning och mängdträning som de aldrig kan få inne på sjukhuset.
Det finns goda exempel ute i landet: en hudkollega som arbetar enligt lagen om läkarvårdsersättning (LOL) i Norrköping har på sin mottagning två ST-läkare, en blivande hudläkare och en allmänläkare, som randar sig där. Samarbetet utgår från studierektor och klinikchef på Universitetssjukhuset i Linköping och är positivt för båda parter. I Västra Götalandsregionen i Göteborg har en privat gynekologmottagning (med LOL- och specialistavtal) inlett ett samarbete med att utbilda/randa blivande allmänläkare inom gynekologi.
Den stora utmaningen för alla regioner i Sverige är hur man ska hantera specialistbehovet och ST-utbildningen. Så här långt har regionerna inte visat någon tendens att klara av detta uppdrag.
Kanske det är dags att börja tänka utanför boxen. Det akuta behovet av ST-platser kan sannolikt till stor del åtgärdas på följande sätt:
Avtal sluts med alla småskaliga privata läkarmottagningar som vill vara med, och en skälig ersättning för att medverka i ST-utbildningen utges. Dessutom tillskjuter regionerna medel så att ST-läkarna kan ha egna mottagningar och inte belastar taken för handledarna. Det ska trots det heliga regionala självstyret inte vara möjligt för den enskilda regionen att vägra delta. Beslut tas på central nivå av till exempel Socialstyrelsen.
De allra flesta specialiteterna utom några få skulle lämpa sig för ett sådant system. Studierektorerna inne på sjukhusen lägger upp rotationsplanen där ST-läkaren till en del är ute i den öppna specialistvården samt en del inne på sjukhuset för att få se de mer komplexa fallen och behandlingarna inom sin specialitet. På det här sättet kan man ta till vara den stora kunskapsbanken som finns både ute i den öppna specialistvården och på sjukhusen. Detta skulle ge ST-läkarna en ännu mer komplett utbildning än vad som erbjuds i dagens läge.
Ett återkommande mantra som upprepas av tjänstemän och politiker är att vi inte kan tillåtas avlöva sjukhusmottagningarna, för då får ju inte ST-läkarna se vanliga åkommor. Andra ondgör sig över att subspecialiseringen gått så långt att ST-läkarna inte heller kommer åt att se detta inne på sjukhusen. Om ovanstående förslag genomförs kan ST-läkarna se allt de behöver, men inte just inne på sjukhuset. Dessutom blir handledningen personlig på ett sätt som aldrig går att genomföra på sjukhusen. Båda exemplen ovan har utan konkurrens fått det högsta betyget från de ST-läkare som fått förmånen att vara där.
