I läkargärningen ingår att undersöka sin patient, oavsett om det gäller misstänkt tonsillit, hjärtinfarkt, fotfraktur eller bipolär sjukdom. Först därefter kan beslut tas om huruvida en behandling är motiverad och hur den då bör se ut. Men det är som om detta läkekonstens ABC malts sönder av svensk psykiatris egen vårdapparat.

I dag kan en patient träffa en psykiater vid upprepade tillfällen under ett halvår och behandlas utan att strukturerad diagnostik äger rum. I stället görs en internremittering till ett diagnostiskt team. I regel genomför så småningom en psykolog diagnostiken. På vissa mottagningar kopplas även en annan psykiater in. Häpnadsväckande ologiskt och ineffektivt organiserat.

Det är förståeligt när diagnostik drar ut på tiden för att det till exempel krävs vävnadsprov, lapraskopi eller skintigrafi. Oftast handlar det då om en konsultation av en annan specialist i syfte att få kompletterande information. Men vid anamnes- och statustagning inom specialistläkarens eget kompetensområde blir fördröjningen svår att förstå.

Sedan 1990-talet har flera (semi)strukturerade diagnostiska intervjustöd utvecklats inom psykiatrin. De är avsedda att underlätta och förbättra våra diagnostiska undersökningar. Det är visserligen förhållandevis energi- och tidskrävande att genomföra standardiserade intervjuer, men formulären måste inte följas slaviskt och bokstavstroget. De används bäst under vägledning av klinisk kompetens, erfarenhet och sunt förnuft. Inte heller journalföringen bör överdrivas.

Det rör sig således om gammal hederlig anamnes- och statustagning. Ingen annan yrkeskategori har en mer gedigen utbildning i detta än läkare. Det finns därför ingen rimlig anledning att överlåta diagnostiken åt någon annan. Diskussioner och sambedömningar i all ära, men du behöver själv lyssna på och observera din patient och ofta även inhämta information från anhöriga. Du behöver värdera varje liten del av anamnes och status, och samtidigt se till helheten.

Kanhända mynnar undersökningen inte ens ut i en exakt diagnos(kod). Det kan ju handla om ett normalfall, ett gränsfall eller ett prodromalt tillstånd. Diagnoser bör främst användas i form av arbetsdiagnoser som omvärderas och revideras eller avskrivs vid behov. Beskrivningen av helhetsbilden är viktigare. Men oavsett vilket psykiatriskt tillstånd din patient möjligen lider av är det din skyldighet som läkare att undersöka patienten så grundligt som tillståndet kräver.

När läkare inom psykiatrin (medvetet eller omedvetet) smiter undan från diagnostiken vidmakthålls detta besynnerliga systemfel inom psykiatrin. En förklaring till att det uppstått kan ligga i införandet av diagnoserna ADHD och autismspektrumtillstånd. Länge krävdes begåvningstest för att fastställa dessa så kallade funktionsnedsättningar. Då det är psykologer som har kompetens att mäta kognitiva funktioner växte plötsligt det diagnostiska arbetet över alla bräddar. Det lades upp till 40 timmar per patient och skrevs långa utlåtanden. Tillkomsten av dessa diagnoser har således inneburit att psykologer blivit delaktiga i den psykiatriska diagnostiken på felaktiga grunder och med långtgående konsekvenser.

I dag vet vi att begåvningstest, med undantag för vid psykisk utvecklingsstörning, inte är diagnostiska instrument och att vi måste förlita oss på anamnes och status. Men vi verkar ha svårt att hitta tillbaka. Det värsta är att det drabbar våra patienter, som först står i kö för diagnostik i ett halvår eller längre. Till KBT är sedan kön ännu längre.

Dagens nyttjande av psykolog- respektive läkartid på psykiatriska mottagningar är inte optimal. Psykiatrer måste acceptera att psykiatrisk diagnostik tar den tid det tar och sluta skjuta över sitt arbete på andra. Om du ändå träffar patienten kan du väl passa på att undersöka hen? Med 45–60 minuter per besök ska det gå. Prioritera om och prioritera rätt.