Motivet när marknadsreformer infördes på politisk eller ideologisk grund i hälso- och sjukvården var att effektivisera, eftersom professionell styrning ansågs ineffektiv. När New public management (NPM) nådde Sverige på 1990-talet såg många inget problem med att samma logik skulle gälla för offentlig sjukvård och skola som för bilindustrin. Internationella forskare konstaterade att man i Sverige verkade ha en nästan religiös tilltro till att marknaden skulle lösa alla problem, och påpekade att den offentliga sektorn inte kan betraktas som en marknad eftersom den finansieras av medborgarnas skatter [1-4].

Otaliga rapporter som strömmat in under coronapandemin visar att marknadslogik inte är någon mirakellösning för sjukvårdens svårigheter [5-8]. Trots att de privata vårdgivare som driver 29 procent av sjukvården i Stockholmsregionen finansieras av offentliga skattemedel skyddas de från insyn på grund av aktiebolagslagen (SFS 2005:551) och offentlighets- och sekretesslagen (SFS 2009:400).

Anställda i privata vårdföretag har inte arbetsplikt gentemot den offentliga sjukvården ens i krissituationer, och de privata vårdgivarnas bidrag med personal till intensivvården minskade under pandemin. Detta bidrog till ökade arbetsuppgifter för de offentligt anställda, vars semestrar och ledigheter i många fall drogs in, eftersom arbetsgivare i offentlig vård har rätt att beordra arbete om patientsäkerheten riskeras. Den stora arbetsbelastningen i den offentliga sjukvården har medfört att läkare och sjuksköterskor sagt upp sig, vilket innebär en kompetensförlust. Effekterna för befolkningen kan bli förödande.

Marknadslogikens infiltration i den offentliga sektorn har följts av enorma vinstuttag för vårdbolagen och en växande, mycket kostsam byråkratisering. Det är förvånande att flera av landets 21 större eller mindre sjukvårdsregioner har egna kontor i Bryssel för att bevaka regionernas intressen i EU. Marknadslogikens fokus på vinsttänkande har medfört att professionella och etiska värderingar åtsidosatts och att en tystnadskultur vuxit fram.

Inom den neoliberala ekonomismen ses människan som en »homo economicus«, en egocentrisk vinstmaximerande spelare med egen högsta lycka som mål. »Så nedrig är inte människan, men hon kan lära sig att bli det, vilket finansmarknaden ger talrika exempel på«, skriver Sven-Eric Liedman, professor i idéhistoria [5].

Införandet av upprepade managementpaket med nya namn, men med liknande innehåll, i cykler om vart 3:e till 5:e år utan systematisk, kritisk utvärdering har kallats för »pseudoinnovation« [6-7]. Bland befolkningen finns ett tydligt motstånd mot vinstuttag i skola och sjukvård.

I december 2020 initierades en utredning av hur skolaktiebolagen kan fasas ut från skolväsendet, eftersom insyn över skolbolagens mål och resultat omöjliggjorts. Information som kan skada bolaget får inte lämnas ut ens om den begärs av en statlig tillsynsmyndighet [8]. Det är förvånande att till och med verksamheten i Sveriges Kommuner och regioner (SKR), paraplyorgan för landets 21 regioner och 290 kommuner, skyddas från extern insyn och granskning. En motsvarande utredning av hur sjukvårdsaktiebolagen kan fasas ut från hälso- och sjukvården bör övervägas. De medborgare som finansierar landets sjukvård med sina skatter måste kunna försäkra sig om att sjukvården håller den kvalitet och de mål som satts för dess verksamheter – inte minst i krissituationer.

Marknadslogiken som införts i den offentliga sektorn på felaktiga grunder har spelat ut sin roll. För att ställa situationen till rätta krävs professionalism baserad på evidensbaserad medicin, etik, samarbete, systematisk kritisk utvärdering, transparens och statlig styrning [9-13].