Replik. I ett debattinlägg i Läkartidningen [1] efterlyser Ingvar Krakau och Lars L Gustavsson ett nationellt råd för att utvärdera digitala stöd. Frågan är viktig att diskutera, då utvecklingen inom området går blixtsnabbt. Vi ser en ökande efterfrågan från vården, övriga aktörer inom hälso- och sjukvården samt patienter och anhöriga.

Debattörerna anser att digitala stöd och appar bör utvärderas på liknande grund som läkemedel, det vill säga att det behövs evidens för både medicinska och hälsoekonomiska perspektiv. Detta är särskilt relevant eftersom appar allt oftare är ett digitalt stöd till själva läkemedlet eller hanteringen av ett kroniskt tillstånd. Det skulle ge en högre trovärdighet för användandet, något alla parter skulle tjäna på. En viktig distinktion är även den mellan det som samhället subventionerar och det medborgarna betalar själva. Säkerhet måste säkerställas för alla, liksom korrekt beskrivning av effekt. Kostnadseffektivitet är däremot främst motiverad när samhället subventionerar.

Att tänka på digitala hälso- och sjukvårdslösningar på samma sätt som på läkemedel är vettigt. Några lösningar är enkla, samlar inga data och kan göras tillgängliga för medborgaren direkt. Andra bör åtföljas av mer information och spridas via offentliga eller privata distributionsställen, medan de mest avancerande lösningarna bör utvärderas grundligt och hanteras som »digitala läkemedel«. Alla bör dock utvärderas efter samma krav.

Vi delar författarnas syn på behovet av att någon tar ansvar för att definiera vad som är en kvalitetssäkrad digital lösning. Nationella råd och krav är viktiga, men vi vill tänka större och arbeta för en kvalitetsstämpel som täcker vårdens behov i samtliga fem nordiska länder. Ambitionen att bli världsledande inom e-hälsa och »life science« kan endast uppfyllas genom en standardisering som möjliggör enkel export och import.

Efter hand som tekniken utvecklas kommer vi att se alltmer specialiserade digitala lösningar som ger bättre stöd och nytta, men som också får en smalare marknad. Med Nordiska ministerrådet i ryggen har frågan angripits tvärprofessionellt med utgångspunkt i att det krävs såväl privata som offentliga aktörer för att sätta en kravbild och se till att den implementeras på ett patientvänligt sätt. Ett grundläggande ramverk för kvalitetssäkring finns tillgängligt via initiativet Nordic Interoperability Project (2), där vi har tittat på de mest utvecklade system och ramverk som finns att tillgå samt etablerat ett internationellt samarbete [3].

Vi ser nu över möjligheterna att sjösätta detta system för en gemensam kvalitetsstämpel för de nordiska länderna. För att hitta rätt bland alla behov och kunna anpassa oss efter en föränderlig verklighet vill vi göra detta i samverkan med såväl offentliga som privata aktörer. Det som går att göra nordiskt gör vi nordiskt, medan behov som är specifika för Sverige får en nationell anpassning – allt för att passa både den globala verklighet som internationella företag lever i och den lokala verklighet där vården och patienterna befinner sig.

Debattörerna efterfrågar ett nationellt råd för medicinska appar. Ett sådant är önskvärt och relativt enkelt att få till, men vi vill ta utvecklingen ett steg längre. Det krävs konkret och systematisk utveckling av kvalitetskriterier som stöds av en teknisk plattform för spridning och samordning för en gemensam internationell marknad där patientens röst tydligt blir hörd. Vi ser fram emot fortsatt dialog.