Det är sannolikt många som i fikarum hört kollegor och arbetskamrater skuldbelägga de patienter som, oaktat skäl, valt att avstå från vaccination. I medierna framkommer föreslag på konsekvenser av detta för arbetssituationen [1, 2].
Den brandfackla som fenomenet »person som under pandemin valt att avstå vaccination« utgör ställer krav på professionellt bemötande. Jag anar fara i uttalanden som pekar ut den ovaccinerade patientgruppen som bärare av hela skulden till de omständigheter Sverige befinner sig i just nu, med för fjärde gången ökande insjukningstal och ett pressat vårdplatsläge inom intensivvården.
Den medicinska informationen »ovaccinerad« blir bränsle till den mänskliga tendensen att finna en syndabock. Behovet av att finna en syndabock påverkar konkret samtalen runt, och ibland det direkta bemötandet av, patienten.
Författaren René Girard har beskrivit människans behov av att hantera och bringa gemensam riktning under tider av starka motsättningar [3]. När vi är trötta, utarbetade och stressade uppstår lätt bråk över småsaker (rivalitet). För att lätta spänningen behöver frustrationen riktas. En gemensam fiende ursäktar varandras dåliga humör.
Lösningen blir att finna en syndabock som kan beskyllas för »allt ont«, någon som sedan kan renas genom eld, offer eller – som i detta fall – injektion. För att klarsynt kunna se sig själv och kurera sin omgivning är det viktigt att medvetandegöra denna psykiska försvarsmekanism.
Med utrymme för reflexion och självspegling går det att (även i stundens hetta) fånga upp de subtila tendenser som ordval utgör och kväva dem i sin linda, innan skadliga »triggerord« hinner spridas inom kliniken. Orden har makt, och läkare fungerar som förebilder såväl på arketypisk nivå som i det enkla ordvalet. Det gäller att vakta sitt sinne och sin tunga, vilket inte alltid är så lätt, särskilt när möjligheterna till andrum i arbetsdagen tryter. Likväl är det vår plikt som läkare.
Avslutningsvis: Det finns värde i att ta pauser och tala med varandra om hur vi agerar i olika vårdsituationer. Läkare är förebilder och kan göra en viktig insats i små handlingar, som att känna av stämningar och vakta ordval under dagens gång. Vi leder genom hur vi talar, även i det lilla. Att vid behov markera vad som är ett acceptabelt (eller oacceptabelt) språkbruk när det talas om den som inte är i rummet är en viktig linje att hålla, särskilt under rådande pandemiska omständigheter. Vi behöver ta en andningspaus och ge rum för reflexion.