Sedan Sveriges läkarförbund bildades 1903 har samhället genomgått stora förändringar. Med stora bidrag från andra fackförbund har klassklyftor minskat och arbetstagares rättigheter stärkts. Detta kan till exempel illustreras med att reallönen för en industriarbetare ökade med en faktor sju mellan 1913 och 2012, trots kraftigt förkortad arbetstid [1].

Dagens medlemmar i Läkarförbundet har anledning att känna tacksamhet för det arbete våra föregångare gjort. Flera framgångar har nåtts, inte minst i fråga om att reglera arbetstider, jourkompensation och utbildningstjänster. Det är därför viktigt att påpeka att upphovet till flera nutida problem ligger på politisk nivå eller i samhälleliga förändringar som förbundet inte kan lastas för. Detta förhållande är dock inte en ursäkt för flathet inför problemen. Läkarförbundet utmärker sig knappast som den fackliga organisation som historiskt haft den svåraste kampen att föra. Det är också förbundet som har läkarnas intressen som sin främsta uppgift – inte politiker, arbetsgivare eller andra delar av samhället.

Läkare har till skillnad mot de flesta andra yrkesgrupper på arbetsmarknaden i praktiken haft en reallönesänkning sedan 1970. Lönerna för överläkare och specialistläkare har minskat med 4 procent i 1970 års penningvärde och för övriga läkare med hela 25 procent [2]. Lönen är förvisso inte den enda viktiga frågan för medlemmarna, vilket vi själva är flitiga att påpeka [3]. Men det skulle vara hyckleri att kalla den oviktig. Ingen torde vara nöjdare än våra arbetsgivare om vi skulle fokusera på andra, mindre förpliktigande frågor.

I det fyraåriga avtal som slöts mellan Läkarförbundet och Sveriges Kommuner och regioner hösten 2020 utlovas bland annat att »parterna kommer inleda ett partsgemensamt arbete att följa upp flödet i läkares utbildningstjänstgöring« och »en tydlig möjlighet att teckna lokala avtal om måltidsuppehåll i stället för lunchrast«. Samtidigt är avtalets centralt angivna löneökningar i nivå med, eller strax under, den förväntade inflationen [4].

Tyvärr rör sig svagheterna i förbundets hantering av kärnfrågor inte bara om lönen. Över hälften av specialisterna inom allmänmedicin och var tredje yngre läkare har övervägt att helt lämna vården [5]. Vidare minskar andelen forskarutbildade kollegor, samtidigt som vi på våra arbetsplatser brottas med problem som bristande tillgänglighet, minskande andel verkligt nöjda patienter och stegrande administration [6-9]. Listan över oroande tecken kan göras längre men är säkert redan bekant för Läkartidningens läsare.

Läkarförbundet behöver lägga mer kraft på kärnfrågorna och mindre på annat. Om vi lyckas förbättra våra löner och öka tillfredsställelsen med vårt yrkesval, möjligheterna till forskning, vårdens tillgänglighet och utsikterna att göra våra patienter verkligt nöjda samt minska vår administrativa börda, ja då kan vi nog stå ut med en lunchrast i stället för måltidsuppehåll.

Läs repliken:
Läkarförbundet har lyckats väl i löneförhandlingar