Intermediärvård (IM) är en vårdform mellan intensivvård och vanlig vårdavdelning där patienter med sviktande vitalfunktioner kan övervakas och vårdas. Begreppet är dock dåligt definierat, och vården bedrivs i många olika former runt om i landet.

Under de senaste tio åren har intermediärvårdsavdelningar (IMA) vuxit fram i Sverige. IMA är skilda från IVA och är främst utvecklade av internmedicinare, men även infektionsläkare, neurologer, geriatriker och kirurger har deltagit.

Inte minst under coronapandemin har intermediärvården haft stor betydelse för behandlingen av patienter som inte fullt ut krävt intensivvård. Samarbetet mellan IMA och IVA under pandemin har inneburit stora fördelar för patienterna, som i vissa fall sluppit flyttas till en högre vårdnivå eller till andra sjukhus.

Ur ett övergripande resursperspektiv kan intermediärvården ha bidragit till att fler och rätt patienter kunnat få intensivvård. Utan IMA (och andra enheter med högre vårdnivåkapacitet, exempelvis hjärtintensivvården) hade IVA behövt utöka sina vårdplatser ännu mer, vilket lett till ännu mer utarbetad personal samt troligen en större vårdskuld än vad vi har i dag.

Trots dess betydelse har kunskapen om intermediärvården hos allmänheten, och även inom sjukvården, inte varit särskilt utbredd. Medierna har nästan uteslutande fokuserat på intensivvården av covidpatienter. Kunskapen om IM är således fortfarande låg och behöver förbättras.

Intensivvården har gjort ett fantastiskt arbete under pandemin, men den allra största andelen av slutenvårdsbehandlade patienter har vårdats på infektions-, geriatrik-, kirurgi- och medicinavdelningar. Patienter med högre vårdbehov, där man kunnat ge syrgas via högflödesgrimma eller noninvasiv ventilation (NIV), har i hög grad vårdats på IMA.

Rapporteringen om intensivvårdsplatser under coronapandemin blir svårtolkad om den inte samtidigt inkluderar de patienter som vårdats på IMA. På de sjukhus i landet som inte har IMA har de flesta patienter med NIV vårdats på IVA och registrerats som ett intensivvårdstillfälle i Svenska intensivvårdsregistret [1], varifrån många nyhetskanaler hämtar data för sin rapportering. En mer fullständig rapportering hade varit att visa antalet respiratorvårdade (intuberade) covidpatienter och hur många som fått NIV på IVA, IMA respektive vanlig vårdavdelning.

Till stor del beror okunskapen om intermediärvården på

  • bristande definition av vad IM är
  • avsaknad av data från IMA.

Bristande kunskap om IM fanns redan före coronapandemin: till exempel kan man inte hämta överlevnadsdata för septisk chock uppdelat på de patienter som vårdats på IVA respektive IMA i Nationella kvalitetsregistret för infektionssjukdomar [2].

Trots intermediärvårdens betydelse under coronapandemin har vi alltså bristfälliga underlag för att utvärdera hur det gått för patienterna, då det varken finns någon regional eller nationell organisation eller ett register där vi kan jämföra utfall som 30-dagarsmortalitet, antal vårddygn eller flytt till högre vårdnivå för de olika IMA i landet.

Pandemin har satt fokus på ett antal utmaningar för intermediärvården:

  • Vi behöver definiera vad IM innebär, och vad som inte bör ingå i begreppet.
  • Vi behöver verktyg för att kunna jämföra resultaten på de olika enheterna i landet, eventuellt genom ett nationellt kvalitetsregister.
  • Vi behöver skapa gemensamma utbildningar för läkare inom IM, exempelvis som tilläggsspecialitet till internmedicin.

I Stockholm vill vi organisera oss i en regional intermediärvårdsgrupp som ska arbeta med att definiera IM, skapa gemensamma utbildningar och starta arbetet med ett kvalitetsregister. Vi avser att bjuda in representanter för övriga intermediärvårdsenheter i Sverige till ett möte inom en snar framtid. Det är hög tid att definiera och organisera intermediärvården i Sverige.