Ordföranden i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, Torsten Mossberg, har efterlyst inlägg från palliativmedicinare  i dödshjälpsdebatten [1]. Jag har under hela mitt yrkesliv skött all palliativ vård i mitt distrikt – enstaka gånger med konsultstöd från regionens palliativa team.

Efter en dom för dråp mot ordföranden i »Rätten till vår död« 1978 [2] redovisade jag synen på dödshjälp hos långvårdspersonal [3]. Kanske har det ett värde att praktisk erfarenhet vägs in i diskussionen?

Hos tusentals patienter har jag endast vid två tillfällen fått begäran om dödshjälp (mörkertalet, att inte våga fråga, torde vara litet tack vare mångårig kontinuitet i vården av patienter och deras familjer):

  • När en man som varit långvarigt och svårt sjuk i KOL drabbades av pneumoni kallade han på mig och bad om en dödande spruta. Jag anförde lagen och vi enades om antibiotikum och lindring. Mannen överlevde, och sa efteråt att han inte kunde förstå hur han resonerat.
  • En man med nästan obefintlig njurfunktion och projektiva drag fick lågdosneuroleptika, och hans tidigare kravfyllda begäran om att göra slut på eländet försvann. Han fick ytterligare en tid i livet på »mitt« äldreboende, där han sedan lugnt somnade in.

Frågan om viljans kontinuitet är aktuell också vid läkarassisterat självmord:

  • En rapport om patienter med ALS i Läkartidningen visar viljans bedräglighet över tid [4].
  • 8 av 48 psykiskt sjuka som beviljats dödshjälp i Belgien sköt upp eller tog tillbaka sin begäran [5].
  • I Oregon ångrar många sig eller använder inte förskrivna droger, och i Benelux har man med den indikationsvidgning som skett hunnit ge dödshjälp till psykiskt sjuka och dementa som kan ha velat leva vidare [6].

Behandling av svår smärta och ångest har både förbättrats och förenklats inom den palliativa vården. Slutet kan nästan alltid bli värdigt och lugnt, och personalinsatser (resurser), vak samt täta sjuksköterske- och läkarbesök kan vara lika viktiga som farmaka. Under 45 år har jag själv endast behövt ge terminal sedering i två fall.

Det största etiska dilemmat i vården är inte önskemål om dödshjälp utan utrednings- och behandlingsimperativet. Diagnostänkande och  kunskapsstöd har i allt högre grad försvårat läkarens möjlighet att ta ställning utifrån läkaretiken [7]. Fall som lyfts fram i debatten är ofta sådana där läkaren fortsatt med en behandling som efter samråd med patient/anhöriga hade kunnat avslutas fullt lagligt.

Det finns enstaka svårbehandlade och tragiska fall. Jag väger dessa mot följderna av en ogenomtänkt lagstiftning. Assisterat självmord eller aktiv dödshjälp kan sätta press på sjuka att inte ligga anhöriga och samhälle till last [8]. Synen på suicid kan påverkas, liksom förtroendet för läkarkåren. Viktigast är dock att min egen tro på »det goda samhället« och professionens förmåga att upprätthålla människovärdet minskat.

Med Nürnbergrättegångarna i ryggen (aldrig mer folkmord och läkarledd eutanasi) präglades min generation av utvecklingsoptimism. Kunskap och rättvisa skulle förändra världen till det bättre. Vad ser jag i dag? Etnisk rensning också i Europa, allt fler auktoritära regimer med förakt för svaghet och avvikande grupper, och en liknande politisk kantring i Sverige, inklusive flyktingpolitiken [9]. Diskriminering av läkare utifrån etnicitet sker utan att fack eller arbetsgivare lyft ett finger [10, 11]. Förbundet följer inte sina etiska regler när de kolliderar med ideologin [12]. Läkare låter direktiv från en byråkrati utan medicinsk insikt styra insatser för dödssjuka utan individuell bedömning eller anhörigmedverkan [13, 14]. Var är kårens självrannsakan?

»Det sluttande planet« är redan en realitet i olika dödshjälpssystem, exempelvis i Kanada vad gäller funktionsnedsatta [8]. Moral och läkaretik kan under andra samhällsförutsättningar hamna än mer på glid. Den palliativa vården kan förbättras ytterligare [1], men jag förordar en oförändrad lagstiftning.