Replik. Läkarförbundet delar synen på flera av de utmaningar som Gustav Stålhammar tar upp i sitt debattinlägg i Läkartidningen, men en hel del förtydliganden behöver göras.
Läkarnas reallöneutveckling har varit närmare 60 procent perioden 1995–2020. 1970-, 1980- och 1990–talen präglades av kostnadskriser, hög inflation och ett antal devalveringar som gröpte ur de nominella löneökningarna. Debattören skriver att läkarkåren haft en reallönesänkning sedan 1970. Valet av basår för jämförelse har stor betydelse.
Genom politiska beslut 1970 genomfördes »7-kronorsreformen« [1], som bland annat innebar att läkarna blev arbetstidsreglerade och fick en tidsbaserad totallön. Prestationsersättningen föll bort samtidigt utjämnades inkomst- och lönefördelningen inom kåren. 1970- och 1980-talen präglades av låglönesatsningar, höga marginalskatter, höga arbetskraftskostnader och hög inflation. Reallönen urholkades för många yrkesgrupper med relativt höga löner. Läkarförbundet gick även ut i strejk i mitten av 1980-talet för högre köpkraft.
Reallöneutvecklingen var därför svagare under den tiden jämfört med de senaste åren. Köpkraften påverkades också av högre marginalskatter. Mot bakgrund av detta blev Sverige på 1990-talet tvunget att radikalt förändra den ekonomiska politiken. »Rehnbergkommissionen« [2] och stabiliseringsavtal bidrog till att pris- och löneökningar växlades ner för att minska risken för devalveringar och hög inflation.
Arbetsmarknadens parter och förhandlingssystemets betydelse för en välfungerande lönebildning blev också en viktig faktor för att få landet på fötter igen. Ett närmare samarbete formaliserades i industriavtalet mellan Svenskt näringsliv och facken inom industrin. Syftet var att främja industriell utveckling, lönsamhet och konkurrenskraft och därigenom skapa god löneutveckling. Industriavtalet har blivit normerande för lönebildningen på hela arbetsmarknaden och har levererat reallöneökningar. Att lokal och individuell löneutveckling infördes har också påverkat löneutvecklingen positivt.
Läkarförbundets löneavtal har alltså inom dessa ramar kunnat räkna hem reallöneökningar utifrån fackliga initiativ och förhandlingar. Förbundet arbetar fortsatt långsiktigt och strategiskt med att förbättra lönebildningen och köpkraften för landets läkare, ett prioriterat mål för förbundet.
De utmaningar vi kan se framöver är att de yngre läkarnas ingångslöner är satta under press beroende på fler sökande och flaskhalsar i regionerna som försenar deras karriärutveckling. Förbundet har därför initierat ett partsgemensamt arbete med regionerna i syfte att förbättra flödet i utbildningstjänsterna samt att årligen ha uppföljning av lönestruktur och anställningsvillkor.
På 1930-talet kunde en underläkare tjäna 300 kronor i månaden. Det motsvarar i dag cirka 9 500 kronor i månaden. Av SACO:s livslönerapport kan vi se att det fortsatt lönar sig att utbilda sig till läkare, i varje fall under de senare åren i karriären.
Lönefrågorna kommer att fortsätta att vara i fokus för Läkarförbundet. Skribenten nämner särskilt villkoren för specialisterna i allmänmedicin. Vi har i flera år drivit frågan om att Sverige behöver en rejäl satsning på primärvården med en primärvårdsreform för att förbättra tillgänglighet och kontinuitet genom listning på fast läkare med ett rimligt antal patienter.
I övrigt delar vi skribentens beskrivning av det alarmerande i en minskad andel forskarutbildade läkare och ökad administration. Det är självklart viktiga frågor som förbundet arbetar med.
Läs debattinlägget:
Förbundet lyckas inte tillvarata medlemmarnas intressen
Referenser
- Ström M. Milstolpe i svensk sjukvårdshistoria. Läkartidningen. 2020,117:FXR4.
- Bertil Rehnberg/Rune Larson. »Världen förändras under tryck och hetta«. I: Evigt ung svensk modell? Stockholm: Medlingsinstitutet; 2015. p31-33. https://www.mi.se/app/uploads/Evigt-ung-svensk-model-5.0.pdf
Det finns en allmän uppfattning inom läkarkåren att lönerna har minskat, åtminstone köpkraften, som kollegan Dr Stålhammar sammanfattat väl. Förbundet tillbakavisar detta med att reallöneutveckling har varit närmare 60 procent perioden 1995–2020.
Om man tittar mer noggrant så kan man se att inget av dessa siffror som presenterats är relevanta för att besvara på frågeställningen. Det finns huvudsakligen två anledningar till detta:
***
1. Inflationen är ett dåligt mått på köpkraft och löneutveckling.
***
Utan att gå in på teknikaliteter så kan inflationen vara låg (senaste åren mellan 0-2%) trots att våra kostnader ökat betydligt mer än så. En bättre jämförelse är med löner för andra yrken. Ett statsråd hade i grundlön 124,000 år 2014, i lön som ökade med 12% fram till 2020 år då lönen var 139,000. Under samma period ökade lönen för specialistläkare bara 8.5% från 69,800 till 75,700 (Källa: SCB). Även om man räknar bort pandemiåret är skillnaden 6.9% jfr med 12% (statsråden fick samma lön under 2019-2020).
--> ett statligt anställd statsråd ökade alltså sin lön nästan dubbelt så mycket som specialistläkarna i snitt mellan 2014-2020
***
2. Aggregerad data lönedata är för ospecifikt
***
Lönerna för läkarpopulationen består huvudsakligen av 4 komponenter:
I) Sammansättning av senioritet
II) Grundlön
III) Tillägg/villkor för klinisk forskning
IV) Jourersättning
Alla dessa 4 delar har förändrats över tid - vi har fler flaskhalsar och det tar längre tid att bli specialistläkare idag än för ett decennium sedan, grundlönen har ändrats, villkoren för forskning är olika över landet och har dessutom förändrats, och även jourersättningen har på vissa ställen blivit bättre och på andra ställen har den försämrats - ibland på olika kliniker inom samma region.
Om man djupdyker i lönestatistik så ser man att det är extremt svårt att dra några slutsatser endast baserat på de uppgifter som vi diskuterar här i LT och inom facket.
Förbundet ska självklart jobba för att förbättra alla 4 av dessa komponenter, men hur ska man göra det när man inte mäter dem var för sig? På vissa ställen ökar grundlönen men samtidigt minskas jourersättningen med 25% eller så är man mer restriktiv med vilka klockslag som ska vara 'jourtid'.
På många kliniker i Stockholm har man hållt tillbaka specialistläkare för att få tjänst som specialistläkare och istället räknas som "ST-läkare med specialistkompetens". Gissa vad? Statistiken för snittlön ökar för icke-specialister men det är bara för att man har fifflat och definierat om vilka som är 'specialistläkare'. Samma sak för konvertering till biträdande överläkare eller överläkare.
***
Slutkommentar
***
Läkarförbundet har alla förutsättningar för att lyckas med att förbättra både lön och arbetsvillkor för läkare med sin enorma uppslutning, resurser, och politiska impact och har gjort stora framsteg på många fronter.
Men det finns ett exploderande missnöje med läkarlöner som förbundet istället för att tillbakavisa borde erkänna och ta tillvara på; det finns grupper på sociala media med mer än 7000+ medlemmar vardera som samlar läkare som diskuterar löner.
Ett första steg för att skapa trovärdighet i förbundets lönearbete är att ta fram rättvisande statistik.
Jag hade önskat mig en större hunger och drivkraft från våra fackliga företrädare som med lust och glädje skall framföra medlemmarnas åsikter och ta vara på våra intressen gentemot våra arbetsgivare. Om nu märket sätts av andra parter så måste det finnas gott om utrymme att förhandla fram t.ex bättre jouravtal, inte som senaste förhandlingen där man öppnat Pandoras ask vilket noterats i VGR.
