Replik. Läkarförbundet delar synen på flera av de utmaningar som Gustav Stålhammar tar upp i sitt debattinlägg i Läkartidningen, men en hel del förtydliganden behöver göras.

Läkarnas reallöneutveckling har varit närmare 60 procent perioden 1995–2020. 1970-, 1980- och 1990–talen präglades av kostnadskriser, hög inflation och ett antal devalveringar som gröpte ur de nominella löneökningarna. Debattören skriver att läkarkåren haft en reallönesänkning sedan 1970. Valet av basår för jämförelse har stor betydelse.

Genom politiska beslut 1970 genomfördes »7-kronorsreformen« [1], som bland annat innebar att läkarna blev arbetstidsreglerade och fick en tidsbaserad totallön. Prestationsersättningen föll bort samtidigt utjämnades inkomst- och lönefördelningen inom kåren. 1970- och 1980-talen präglades av låglönesatsningar, höga marginalskatter, höga arbetskraftskostnader och hög inflation. Reallönen urholkades för många yrkesgrupper med relativt höga löner. Läkarförbundet gick även ut i strejk i mitten av 1980-talet för högre köpkraft.

Reallöneutvecklingen var därför svagare under den tiden jämfört med de senaste åren. Köpkraften påverkades också av högre marginalskatter. Mot bakgrund av detta blev Sverige på 1990-talet tvunget att radikalt förändra den ekonomiska politiken. »Rehnbergkommissionen« [2] och stabiliseringsavtal bidrog till att pris- och löneökningar växlades ner för att minska risken för devalveringar och hög inflation.

Arbetsmarknadens parter och förhandlingssystemets betydelse för en välfungerande lönebildning blev också en viktig faktor för att få landet på fötter igen. Ett närmare samarbete formaliserades i industriavtalet mellan Svenskt näringsliv och facken inom industrin. Syftet var att främja industriell utveckling, lönsamhet och konkurrenskraft och därigenom skapa god löneutveckling. Industriavtalet har blivit normerande för lönebildningen på hela arbetsmarknaden och har levererat reallöneökningar. Att lokal och individuell löneutveckling infördes har också påverkat löneutvecklingen positivt.

Läkarförbundets löneavtal har alltså inom dessa ramar kunnat räkna hem reallöneökningar utifrån fackliga initiativ och förhandlingar. Förbundet arbetar fortsatt långsiktigt och strategiskt med att förbättra lönebildningen och köpkraften för landets läkare, ett prioriterat mål för förbundet.

De utmaningar vi kan se framöver är att de yngre läkarnas ingångslöner är satta under press beroende på fler sökande och flaskhalsar i regionerna som försenar deras karriärutveckling. Förbundet har därför initierat ett partsgemensamt arbete med regionerna i syfte att förbättra flödet i utbildningstjänsterna samt att årligen ha uppföljning av lönestruktur och anställningsvillkor.

På 1930-talet kunde en underläkare tjäna 300 kronor i månaden. Det motsvarar i dag cirka 9 500 kronor i månaden. Av SACO:s livslönerapport kan vi se att det fortsatt lönar sig att utbilda sig till läkare, i varje fall under de senare åren i karriären.

Lönefrågorna kommer att fortsätta att vara i fokus för Läkarförbundet. Skribenten nämner särskilt villkoren för specialisterna i allmänmedicin. Vi har i flera år drivit frågan om att Sverige behöver en rejäl satsning på primärvården med en primärvårdsreform för att förbättra tillgänglighet och kontinuitet genom listning på fast läkare med ett rimligt antal patienter.

I övrigt delar vi skribentens beskrivning av det alarmerande i en minskad andel forskarutbildade läkare och ökad administration. Det är självklart viktiga frågor som förbundet arbetar med.

Läs debattinlägget:
Förbundet lyckas inte tillvarata medlemmarnas intressen