I Sverige finns en stark tradition av att inte reglera specialistbevis för utförande av speciella arbetsuppgifter som läkare. Endast ett fåtal undantag finns – ett sådant är intag till psykiatrisk tvångsvård [1].

I juli trädde den nya lagen om estetiska kirurgiska ingrepp och estetiska injektionsbehandlingar i kraft [2]. I den har man uttalat ytterligare ett undantag från regeln att inte reglera specialistbevis genom skrivningen att det krävs »bevis om specialistkompetens inom en för ingreppet adekvat specialitet« för att utföra estetisk kirurgi.

Innebörden av adekvat specialistkompetens ska enligt förarbetena till lagen avgöras »från fall till fall« [3], och det är verksamhetschefen och den enskilda läkaren som ska bedöma om han eller hon har »individuella förutsättningar och den kompetens som krävs för att utföra behandlingen på ett patientsäkert sätt«. Detta kan tolkas som att skillnaden mot den gamla ordningen är väldigt liten, men då lagstiftaren bedömt att kompetenskraven måste skärpas av patientsäkerhetsskäl är det dock osannolikt att detta är intentionen.

Ett skäl till att lagstiftaren är vag kan härledas till den grundlagsstadgade näringsfriheten (2 kap 17 § regeringsformen). I förarbetena har man dragit slutsatsen att en begränsning av vem som får utföra estetisk kirurgi är godtagbar, då det är av vikt för att skydda allmänna intressen [3]. Därmed borde det vara rimligt att lagstiftaren definierar vad adekvat kompetens är. Ytterligare ett skäl är att en legitimerad läkare som utför ett estetiskt kirurgiskt ingrepp utan adekvat specialistkompetens kan dömas till böter eller fängelse i upp till 6 månader [2].

I förarbetena till lagen har man även uttalat att det ska finnas en koppling mellan kompetens och ingrepp och att läkaren inte får »gå utöver vad som normalt omfattas av specialistkompetensen« [3]. Detta skulle kunna tolkas som att man enbart får utföra den typ av ingrepp som ingår i Socialstyrelsens målbeskrivningar för en viss specialitet [4, 5]. Denna tolkning styrks av att man betonar vikten av formell specialistutbildning och att motsvarande kompetens inte kan förvärvas på annat sätt (till exempel genom kurser och auskultation) [3].

I Sverige utgör ett specialistbevis inte en yrkeslegitimation, och det är därmed inte heller en skyddad yrkestitel [6]. Trots detta får bara den som har specialistbevis utfärdat av Socialstyrelsen ange att hen har specialistkompetens inom en viss specialitet (»skyddad specialistbeteckning«) [7]. Detta blir med den nya lagen högaktuellt:

  • Är det exempelvis tillåtet att lägga till ett prefix till en specialitet – exempelvis »onko-« – och kalla sig »onko-plastikkirurg« trots att man inte innehar specialistbevis i plastikkirurgi?
  • Är det rätt att kalla sig specialist i något som inte finns med i Socialstyrelsens förteckning över specialiteter [8, 9], till exempel specialist i estetisk kirurgi, skönhetskirurgi eller laserkirurgi?
  • Är det acceptabelt att säga att man har en inriktning som inte ingår i Socialstyrelsens målbeskrivning för specialiteten, exempelvis kirurg med plastikkirurgisk/estetisk inriktning?

För att den nya lagen ska få önskad effekt behöver Socialstyrelsen i ett föreskriftsarbete förtydliga vilken specialistkompetens som krävs och vad begreppet »skyddad specialistbeteckning« innebär i praktiken. Arbetet bör utföras tillsammans med professionen.

EH och AE innehar bevis om specialistkompetens i plastikkirurgi utfärdat av Socialstyrelsen och har tidigare varit anställda på deltid inom privatfinansierad estetisk plastikkirurgi.