Viljan att hjälpa är det grundkontrakt på vilket sjukvården vilar. När organisatoriska, ekonomiska eller akademiska mål sätter hinder i vägen för det mellanmänskliga mötet kan grundkontraktet tappas bort.

Relationen mellan läkare och patient är fundamentet för en fungerande vård, och den relationen behöver värnas. En kontinuerlig patient–läkarrelation av god kvalitet är ett mål i sig och har visats ha positiva effekter på vårdkvaliteten [1-3]. Kontinuitet i patient–läkarrelationen kan främja ökad patientnöjdhet, bättre förebyggande vård, följsamhet, upplevd hälsa och kostnadseffektivitet samt lägre mortalitet och mindre vårdkonsumtion [4].

Två nyckelprocesser som kan fördjupa patient–läkarrelationen har identifierats [5]: longitudinell vårdkontakt (kontinuitet) och upplevelser under konsultationer. Dessa samverkar i olika utsträckning för att uppnå ömsesidig kunskap, förtroende, lojalitet och uppskattning.

Allmänmedicinens generalistkompetens har beskrivits i medicinsk bredd och relationellt djup [6]. För att allmänläkaren ska kunna utveckla sin konsultationskompetens och fördjupa en verksam relation till patienten behöver hen känna sig själv och sina begränsningar och kunna värna om patientmötet, sin arbetssituation och sig själv. Dessa förutsättningar hotas om allmänläkarna är för få för att kunna tillgodose patienternas behov av tillgänglighet och om organisationen försöker lösa problemet med triagering och teamarbete [7].

I syfte att bygga en grund för personlig utveckling i relationell kompetens och självkännedom finns sedan 2010 en konsultationskurs [8] där målgruppen främst är ST-läkare i allmänmedicin. Kurser har också hållits för studierektorer och specialister i allmänmedicin.

Huvudarbetet sker under handledning som samtal mellan en berättare och en lyssnare i grupper med 5–6 deltagare, där alla får axla båda rollerna. Berättaren har med sig ett problem från sin arbetsvardag, och lyssnarens uppgift är att hjälpa berättaren att belysa problemet så tydligt som möjligt. Målet är att båda ska lämna samtalet med en bättre förståelse av problemet.

Gruppen och handledaren deltar som observatörer. Samtalet filmas, och under uppspelningen av filmen analyserar lyssnaren hur gensvaret påverkar berättelsen i olika riktningar. På detta sätt kan läkaren utveckla medvetenheten om sin roll som närvarande och engagerad lyssnare samt professionell observatör och bedömare.

Eftersom berättarens problem är verkligt blir lyssnarens gensvar på berättelsen äkta och leder till ett moraliskt ansvar. En relation skapas, där känslor förmedlas, upplevs, reflekteras och hanteras. Samtalsövningarna varvas med teoretiska föreläsningar och reflektion i grupp över centrala frågor för patient–läkarrelationen.

Kontinuitet underlättar möjligheterna att skapa en bra relation mellan läkare och patient, men det är inte tillräckligt. Kvaliteten i relationen avgörs också av patientens och läkarens förmåga att skapa en relation till varandra. Läkaren har huvudansvaret, och hens förmågor kan tränas och utvecklas.

Att öka medvetenheten om vad som händer i patientmötet, och hur gensvar och reaktioner påverkar samtalet, kan öppna en dörr till självreflektion som möjliggör fortsatt lärande. Möjlighet till kontinuitet i läkar–patientkontakten på arbetsplatsen underlättar för läkaren att utnyttja sin kompetens och fördjupa relationen till sina patienter samt förbättra kvaliteten i den medicinska vården.