När reglerna om disciplinpåföljd togs bort och patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) infördes 2010 var syftet att rikta fokus på systemfel och föra ansvar till arbetsgivaren. Denne ålades att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete, och som ett led i detta föra en strukturerad dialog med verksamhetens medarbetare, återkoppla relevanta patientfall i avidentifierad form till verksamheten och ta initiativ till eventuella ändringar i arbetsrutiner för patienternas bästa. Alla medarbetare i sjukvården har möjlighet att göra avvikelserapporter om situationer observeras där en patient har eller kunde ha drabbats.

Efter införandet av patientsäkerhetslagen har det blivit tydligt att strukturerat patientsäkerhetsarbete inte är rutin i alla verksamheter, och att alla arbetsgivare inte är medvetna om dess syfte. I vissa fall har avvikelsesystemet felaktigt använts som ett instrument för arbetsgivaren för att klandra enskilda läkare, vilket belyses i två exempel från den kliniska vardagen. I exemplen blir det också tydligt att fackliga representanter haft svårt att agera enligt sitt uppdrag i situationer med diskriminerande karaktär. Konsekvenserna för den enskilde läkaren kan i sådana fall bli förödande.

I det första exemplet blev en läkare uppmanad av sin verksamhetschef via en mellanchef att skriva klandrande avvikelserapporter om patientfall handlagda av en kollega. När läkaren svarade att en sådan beställningsuppgift var otänkbar, blev denne själv föremål för klandrande avvikelserapporter. Händelseförloppet granskades av Inspektionen för vård och omsorg (Ivo), som konstaterade läkaren inte gjort något fel i sin yrkesutövning och ärendet avslutades utan kritik.

I det andra exemplet blev en läkares yrkesutövning framställd på ett klandervärt sätt i en avvikelserapport formulerad av en kollega. Försök till samtal med verksamhetsledningen avvisades. Med avvikelserapporten som grund blev läkaren i stället anmäld till Ivo av sin verksamhetschef, där det hävdades att läkaren skulle ha nekat till att medverka i utredningen och därför skulle utgöra en patientsäkerhetsrisk. Ivo konstaterade att läkaren inte gjort något fel i sin yrkesutövning och ärendet avslutades utan kritik.

I båda fallen kontaktades fackliga representanter på sjukhus- och regionnivå, vilka menade att man trots situationernas diskriminerande karaktär inte kunde agera. Motiveringen var att verksamhetscheferna beslutar över avvikelsehanteringen.

De två exemplen visar hur patientsäkerhetslagen tillämpats på ett sätt som strider mot dess syfte, hur professionella och etiska värderingar åsidosatts i den kliniska vardagen och hur fackliga representanter haft svårt att agera enligt sitt uppdrag. Detta är mycket allvarligt och visar på ett akut behov av re-professionalisering av hälso- och sjukvården.

De läkare som blev föremål för anmälan till Ivo har båda efterlyst vidare rapportering och lämnat medgivande till denna text.