Varje år brottas fler än 250 000 barn och unga i Sverige med funktionsnedsättande psykiska problem som leder till sänkt livskvalitet och ökad risk för missbruk, arbetslöshet, dålig fysisk hälsa och för tidig död [1-7]. Insatser med do­kumenterat god effekt finns, men få kommer i kontakt med hälso- och sjukvården. Framför allt missas de med internaliserade symtom (depression, ångest och tvångstankar), som är svåra att observera för en ­utomstående [8-10].

Hos en ung individ sköter vårdnadshavare ofta den första kontakten med vården. Många regioner har utvecklat kontakt­centrum där det avgörs om rådgivning är tillräcklig eller om ett fördjupat bedömningsbesök ska bokas till BUP.

Ett vanligt hjälpmedel för nivåbedömning är BCFPI (Brief child family phone interview), en strukturerad telefonintervju med frågor om psykiska symtom och vardagsfungerande. Sveriges Kommuner och regioner (SKR) anser att BCFPI, i kombination med ett personligt samtal med vårdnadshavare, är en evidensbaserad screeningmetod som »motsvarar en medicinsk bedömning inom första linjen för barn och ungas psykiska hälsa« [11].

Utifrån den ökade användningen av BCFPI har Socialstyrelsen granskat hur väl metoden identifierar barn och unga med depression eller ångestsyndrom. Två välgjorda studier ingick, varav en är gjord i Sverige [12, 13]. Resultatet är nedslående. BCFPI riskerar att missa 40–60 procent av alla med pågående depression, 60–80 procent av dem med generaliserat ångestsyndrom och 50–60 procent av dem med separationsångest. Av identi­fierade riskfall hade enbart hälften depression eller ångestsyndrom. Socialstyrelsen rekommenderar nu att enbart BCFPI inte bör användas för att screena för depression och ångestsyndrom hos unga.

Inom forskningen är det väl känt att vårdnadshavare är bristfälliga informanter om symtom på nedstämdhet och ångest hos sina barn, medan skattningar från unga har relativt hög samstämmighet med professionell diagnostisk bedömning [14, 15]. Utfallet av Socialstyrelsens granskning bör således inte förvåna, och beror snarare på informanten än instrumentet, även om BCFPI tycks fungera sämre än liknande instrument [16, 17].

Effektiv psykiatrisk vård som sätts in tidigt framhålls som en central åtgärd för att min­s­ka de problem som psykiska syndrom för med sig [18]. Men hur ska unga som bör komma i kontakt med vården identifieras? Att sänka trösklarna skulle leda till att fler identifieras, men samtidigt öka belastningen på redan ansträngda verksamheter. Därför är screeningmetoder med både hög sensitivitet (som med god ­precision identifierar dem med ett syndrom) och specificitet (som med god precision screenar bort dem utan syndrom) en viktig hörnsten.

Utifrån patientlagen, hälso- och sjukvårdslagen och barnkonventionen ska barn ges möjlighet att medverka i sin vård och uttrycka sin åsikt. Unga bör således få komma till tals redan i screeningskedet. Detta skulle dock medföra admini­strativa, logistiska och metod­ologiska utmaningar.

Det är uppenbart att metod­införande avseende screening och triagering inom BUP måste ske med stöd av kliniska forskare och relevanta myndigheter. Genom samarbeten kan verksamheternas behov matchas med de metoder som har bäst stöd i forskning.

BCFPI:s uppenbara brister, i kombination med att liknande instrument tycks fungera bättre [16, 17], gör vetenskapliga jämförelser och utvärderingar nödvändiga. Forskning med syfte att utveckla, valide­ra och införa säkra screening- och triageringsmetoder bör därför prioriteras, både av forskningsfinansiärer och
av regionerna.

Strukturerade metoder är nödvändiga vid screening och triagering inom BUP, men riskerna är stora när bristfälliga eller otillräckligt utprövade metoder införs. Vårdkedjan börjar med screening och triagering, och för att fånga upp dem med störst behov måste bästa tillgängliga kunskap få vägleda även där.