Jag sitter på en hälsocentral med en relativt vanlig patient framför mig. Besöket har förorsakats av stressrelaterade symtom och en, i varierande grad, dysfunktionell arbetsplats. På frågan om vad som föranlett läkarbesöket uppger patienten ett behov av att »sjukskriva sig« för sina besvär för att kunna tillfriskna.
Patienter upplever ofta ett behov av att »vila upp sig«. Inte sällan uppstår en pedagogisk utmaning när min bedömning av behovet inte är densamma som patientens.
På en av mina tidigare arbetsplatser var jag vikarierande underläkare på ortopedakuten, där patienter sökte vård på grund av exempelvis smärta i armen och inte för att hen behövde »gipsa sig«. Om min bedömning blev att det inte förelåg någon fraktur, och därför inget behov av gipsbehandling, blev reaktionen oftast positiv. Inte sällan drog patienten en suck av lättnad.
I de fall där gipsbehandling ordinerades var det aldrig tal om att gipsa »tills vidare«. Inte heller att förlänga gipstiden beroende på hur armen kändes vid avgipsning. Det fanns en förbestämd, om än ibland individuellt anpassad, tidsbegränsning. Detta för att minimera komplikationsrisken och tiden för rehabilitering.
Redan när patienten fick sin arm gipsad på akutrummet skrev jag remiss till arbetsterapeut för hjälp med avgipsning och rehabiliterande övningar över tid. Det ingick i behandlingspaketet.
Det kan vara lättare för såväl läkare som patient att förstå att man inte bör gipsa en arm som inte är bruten, även om den gör ont. Att inte immobilisera en kognitiv funktion med en sjukskrivning, med de biverkningar det medför, kan ibland vara mindre självklart. Om det är indicerat med sjukintyg ska det tidsbegränsas av samma anledning som en gipsbehandling. På liknande vis ska också rehabiliterande instanser vidtas tidigt, och patienten ska få möjlighet att förstå att det kommer att krävas egenansvar och träning för att återfå sina funktioner, precis som efter ett armbrott.
Arbetet som läkare innebär pedagogiska utmaningar, oavsett specialitet. Även om liknelser som denna ger en förenklad bild kan de hjälpa oss att få fram vårt huvudbudskap, och kanske över tid även omforma hur vi pratar om och tänker kring psykisk och social ohälsa och sjukdom.
(uppdaterad 2021-11-17)
