Världshälsoorganisationen (WHO) har fastställt en definition av postinfektiöst tillstånd efter covid-19 (även kallat postcovid) [1]. Paneldeltagare (265 i en första omgång och 195 i en andra) var patienter, kliniker, utomstående experter, WHO-anställda och andra yrkeskategorier från olika åldersgrupper, kön, expertis och geografi.

Definitionen omfattar 12 områden: anamnes, laboratoriefynd, tid till symtomdebut, symtomduration, symtom (art), antal symtom, symtomkluster, förlopp, följdsjukdomar, exklusionsdiagnos, populationer och påverkan på vardagslivet.

Postcovid uppstår i vanliga fall omkring 3 månader efter debut av symtom vid sannolik eller bekräftad sars-cov-2-infektion. Symtomen kan utvecklas efter det initiala sjukdomstillståndet eller kvarstå efter den akuta fasen. De vanligaste symtomen är trötthet, kognitiva svårigheter, andningssvårighet, hjärtrytmrubbning, sömnproblem, smärta samt ansträngningsutlöst försämring. Symtom eller symtomkluster kopplade till olika organsystem har rapporterats.

WHO uppskattar att omkring 10 procent av populationen drabbas av postcovid [2]. I Sverige har över 1,2 miljoner individer fått positiva laboratoriesvar för sars-cov-2-infektion [3], vilket skulle innebära att omkring 120 000 personer i landet kan ha postcovid. Med fortsatt pandemi kan antalet sannolikt att öka.

Symtombilden vid postcovid innefattar nedsatt funktions- och aktivitetsnivå i frånvaro av andra sjukdomar. Detta överensstämmer med symtombilden vid myalgisk encefalomyelit/kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS), men vid postcovid ställs krav på sannolik eller bekräftad sars-cov-2-infektion. Båda tillstånden innefattar postviral trötthet, men de klassificeras under olika diagnoskoder.

Studier visar att postcovid manifesteras olika hos patienter som legat på sjukhus med svår infektion än hos dem som haft en lindrigare form. Det finns även en grupp patienter med medelsvår infektion och kort vistelse på sjukhus. Män och äldre drabbas oftare av svår infektion [4], medan yngre individer och kvinnor får en lindrigare form [5, 6]. Tröttheten anses drabba lika och oberoende av den initiala infektionen [7]. Med tanke på symtombilden betonas vikten av multimodal rehabilitering [6, 8].

Objektiva diagnostiska markörer saknas för såväl postcovid som ME/CFS, stressrelaterat utmattningssyndrom och fibromyalgi. Det betyder inte att tillstånden inte existerar, utan snarare att vi inte hittat de rätta diagnostiska metoderna. Dysfunktion i ett flertal system kan dock bekräftas både vid ME/CFS [9] och postcovid [10],  inte minst POTS (posturalt ortostatiskt takykardisyndrom) [11].

Det finns ett stort behov av utredningskriterier för att fastställa att en individ med postcovid är färdigutredd och därmed bör erbjudas specialiserad multimodal rehabilitering  [12]. I dag erbjuds en begränsad specialiserad rehabilitering för den som varit inneliggande, men inte för den som haft av en lindrigare infektion. Alla som drabbats av postcovid bör dock erbjudas multimodal specialiserad rehabilitering. Vi efterlyser även särskilda satsningar på rehabiliteringsforskning.