Förslaget om livsuppehållande behandling inför donation, SOU 2019:26 [1], har haft sin gilla gång, och nu återstår bara regeringens och riksdagens klubbande av en lag som tycks tillåta organdonation hos patienter som kan känna smärta (och därmed har ett medvetande). Hur ska man annars tolka att den föreslagna lagtexten innehåller en skrivning om att läkarteamet bör undvika allt som medför »annat än ringa smärta« hos den potentiella donatorn?

Smärta är ett återkommande tema i SOU 2019:26 och i debatten om densamma. Därför läste jag så här i sista stund både utredningen och kommentarer den fått i utredningssvar och medierna [2, 3] – och blev helt perplex inför resonemangen. En orsak till att regeringen »tog en ny sväng« med utredningen [4] var ju för att ta reda på huruvida intubering och respiratorvård kan tolereras som »vållande endast ringa smärta och skada«. Nu står det klart att sådana insatser kan göras, och att lagförslaget inte ändras.

Smärta är en emotionell upplevelse som inte kan förenas med att hjärnans samtliga funktioner oåterkalleligt fallit bort – det dödsbegrepp (donation efter hjärndöd; donation after brain death, DBD) som i dag möjliggör organdonation. Smärta behöver inte vara förenad med en faktisk vävnadsskada, utan är ett mer eller mindre starkt obehag som vi försöker motverka så gott vi kan. Smärta kan inte förekomma hos en avliden, eller hos en person där hjärnfunktionen helt upphört.

Om smärta kan förekomma vid den nya indikationen för donation – död efter hjärtstopp (donation after circulatory death, DCD) – blir frågan: Vem förespråkar ett dödsbegrepp som innefattar att donatorn kan uppleva känslor av obehag?

Det finns en allmän skrivning om smärta och medvetande i utredningen, men det faktum att smärta förutsätter medvetande och känsloliv förbigås i såväl Läkaresällskapets, Läkarförbundets som andra professionsföreträdares ställningstaganden och godkännanden [2].

Jag kan inte se annat än att lagförslaget ger dubbla budskap, och är ganska obehagligt. Inte ska vi väl ta organ från en person som kan tänkas uppleva smärta? Kan någon inom Läkarförbundet eller professionen förklara för mig varför man godkänt smärtbegreppet i lagförslaget? Och vem avgör vad som är ringa smärta?

Jag tycker att det kloka debattinlägget av Mikael Svanström i Läkartidningen i december 2020 [5] fått alltför liten uppmärksamhet och för få svar. Mikael Svanström tar bland annat upp problemet med den »no touch«-tid på fem minuter efter att cirkulationen upphört som gäller innan donationsoperationen kan påbörjas och påpekar att »oåterkalleligt upphävd intrakraniell cirkulation aldrig uppstår efter fem minuter«, vilket krävs för dödförklaring.

»Om man dödförklarar en patient redan efter fem minuters cirkulationsstillestånd ställer man en prognos – inte en diagnos«, konstaterar Mikael Svanström.

Det svajar nu kring dödsbegreppet, särskilt vid DCD, och vi riskerar att som anhöriga eller läkare tvingas föra en etisk diskussion vid dödsbädden utifrån den (enligt min erfarenhet) vanliga frågan: »Kan min kära känna smärta?« Blir svaret »kanske, men bara lite« blir det svårt för anhöriga att acceptera en donation. Något veto från anhöriga ska dock inte längre finnas enligt utredningen.

Vi kan inte i livets slutskede ta organ från en person som kan känna obehag, oavsett det goda syftet att dessa organ blir till stor nytta för andra. Ändra lagförslaget. Punkt slut.