Klinisk forskning är en förutsättning för hälso- och sjukvård av hög kvalitet. Den är också en garanti för att ny evidensbaserad kunskap snabbt kommer vården till del, och att viktiga problem förs in i forskningen [1]. Under flera år har dock möjligheterna för läkare att bedriva forskning försämrats, till förmån för vårdproduktion [2].

Vetenskapsrådet anser att möjligheterna för kliniskt verksamma yrkesgrupper att bedriva forskning måste förbättras [3], och Svenska Läkaresällskapet anser att andelen forskande läkare bör öka samt att medicinsk forskning i högre utsträckning än i dag bör utgå från kliniska frågeställningar [4].

En åtgärd i denna riktning var införandet av självständigt skriftligt arbete enligt vetenskapliga principer under specialisttjänstgöring (ST) 2008 [6]. Omfattningen har aldrig reglerats av staten, men Läkarförbundet har rekommenderat 10 veckors heltidsstudier samt att arbetet utformas som ett originalarbete eller en översiktsartikel [5]. Detta har också varit standard inom regionerna.

Vi tror att detta arbete är

  • av stor betydelse för ST-läkarnas kompetens
  • en viktig väg in i forskningsmiljön
  • ett effektivt sätt att skapa vetenskapliga kontaktytor inom den valda specialiteten.

Dessvärre påbörjades en urvattning av kravet 2015, då Socialstyrelsen började godkänna arbeten genomförda under grundutbildningen. I 2021 års förordning ingår inte längre skriftligt arbete. Målet är i stället endast att tillämpa vetenskapliga metoder, värdera vetenskaplig kunskap samt ta ansvar för att den omsätts i sjukvården. Måluppfyllelse intygas av handledaren, utan specificerad utbildningsaktivitet [6]. Denna förändring är negativ för sjukvårdens medicinska kvalitet, den kliniska forskningen och för Sveriges Life-Science-strategi [7]. Samtidigt har coronapandemin tydligt visat att sjukvården måste ha kapacitet att snabbt värdera stora mängder vetenskaplig data.

Särskilt allvarliga tror vi att konsekvenserna blir utanför de sju universitetsorterna, där naturlig koppling till forskning ofta saknas. Svenska läkarstudenters kliniska utbildning sker till stor del på landsortssjukhus. En försvagning av den vetenskapliga kompetensen på dessa enheter leder därmed också till försämrad vetenskaplig kvalitet på läkarutbildningarna. Att ett vetenskapligt förhållningsätt garanteras via grundutbildningen är inget hållbart argument, då 50 procent av utfärdade läkarlegitimationer i dag baseras på utländsk grundutbildning med stora internationella variationer [8].

En ytterligare aspekt gäller ekonomiska strukturer. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska regionerna inte bara medverka till genomförandet av klinisk forskning, utan också till dess finansiering [9]. Med den nya ordningen minskar detta ekonomiska ansvar med i omkring 170 000 kronor per ST-läkare (10 veckors arbetstid för en ST-läkare med genomsnittlig lön inklusive sociala avgifter) [10]. Detta är medel till klinisk forskning som sannolikt inte kommer att kompenseras av andra åtgärder.

Med ökande halveringstid av vetenskapliga rön och exponentiell ökning av vetenskapliga publikationer är det lätt att hitta motsägelsefull medicinsk information. Det ställs därmed stora krav på den enskilde läkaren att kritiskt kunna värdera vetenskapliga data. Betydelsen av denna kompetens kan inte överskattas.

Det är därför glädjande att man på flera ställen inom sjukvården tagit beslut om att behålla kravet på vetenskapligt skriftligt arbete för att styrka delmålsuppfyllelsen enligt SOSF 2021:8 på samma sätt som SOSF 2015:8 och SOSF 2008:17 [11, 12].

För att behålla kvalitet i vården, och i ett längre perspektiv undvika en av-akademisering av läkarkåren, bör specialistföreningarna och regionerna fortsätta rekommendera ST-läkare att genomföra ett skriftligt vetenskapligt arbete med en omfattning om 10 veckor.