Föreläsaren och före detta buddistmunken Björn Natthiko Lindeblads val att avsluta sitt liv med hjälp av assisterat döende [1] har åter fört upp dödshjälpsdebatten på agendan. I debatten är givetvis läkarkårens uppfattning intressant.

Läkarförbundet genomförde 2021 en opinionsundersökning [2] bland sina medlemmar om deras uppfattning om dödshjälp: 41 procent var positiva till att dödshjälp ska vara tillåten enligt svensk lag, medan 33 procent var negativa och 25 procent svarade »vet ej«.

I en intervju i Läkartidningen sa ordföranden i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, Torsten Mossberg, att förbundet nu skulle inta en mer ödmjuk attityd i frågan »när det gäller en utredning av något slag« [3], och vidare att förbundet inte skulle behöva »uppfattas som en bromskloss som tidigare« då man ämnade fortsätta diskutera frågan om dödshjälp [3].

Vi som tillhör den del av läkarkåren som anser att läkarassisterat döende bör utredas och diskuteras öppet förvånades, gladdes och såg fram emot en fortsatt dialog inom förbundet byggd på lika delar fakta och värderingar och med stor ömsesidig respekt för den andres sätt att se på en komplicerad fråga.

När Torsten Mossberg intervjuas i SVT med anledning av Björn Natthiko Lindeblads bortgång [4] är dock, till vår stora förvåning, allt vad ödmjukhet heter borta. I stället ser vi en helt avvisande hållning, kryddad med en obehaglig retorik.

På journalistens fråga om man inte har rätt att själv bestämma om man ska avsluta sitt liv svarar Torsten Mossberg, intressant nog: »Det är klart att man har rätt att bestämma«. Men vem som ska hjälpa till måste diskuteras, säger han och fortsätter: »Ska läkare göra det? Eller ska en särskild grupp i samhället, som jag brukar kallar bödlar, avsättas till att ta livet av andra?«

Är detta ett lämpligt ordval kring en så svår och känslig fråga?

Torsten Mossberg vet, likaväl som vi andra, att frågan är löst i det tjugotal länder och delstater där dödshjälp är tillåten [5, 6]. I Oregon sker det i stort sett alltid i eller i nära anslutning till den ordinarie palliativa vården [7].

Ingen läkare ska tvingas delta i assisterat döende, och det finns utan tvekan fungerande lösningar. Det är därför inte så här ett seriöst samtal kan eller bör föras kring en så svår fråga. Utgångspunkten för dialogen bör, såväl i Läkarförbundet som i samhället i övrigt, vara en respekt för att man kan ha olika åsikter på olika grunder.

Vi bör vara överens om att detta är en synnerligen svår etisk fråga. Det finns goda argument både för och emot assisterat döende. I Statens medicinsk-etiska råds (Smer) kunskapssammanställning (2017) [8] ställs de vanligast förekommande argumenten i relation till empiriska data. En del argument faller vid en sådan analys, medan andra står kvar. De argument som är av värdekaraktär blir då oftast kvar i debatten.

Vi kommer aldrig att komma fram till en situation där 100 procent av läkarkåren har samma uppfattning i frågan. Hur ska vi då hantera den nu och framöver?

  • Vi måste fortsätta det etiska samtalet med full respekt för den andre, oavsett vad denne står för.
  • Vi måste undvika att använda den typ av retorik som förekommer i SVT-intervjun.
  • Vi måste bevaka den internationella utvecklingen på området. Allt fler länder beslutar att tillåta dödshjälp i olika former, särskilt i Europa.
  • Vi måste ta del av den omfattande forskning som finns på området, så att vi kan föra en diskussion byggd på fakta.

Slutligen behöver vi alla visa full respekt för varandras ställningstaganden utan att lägga den egna slutsatsen som mall för andras. Endast så kommer vi fram till hur vi bör ha det i Sverige i den här frågan.

Läs replik:
Torsten Mossberg: Vi bör samlas till konstruktivt seminarium