Slutreplik. Min uppmaning i ett debattinlägg i Läkartidningen [1] att skapa en nationell standard för vårddata uppmärksammades av några olika grupperingar och personer med intresse för frågan både inom vårdsektorn och inom politiken [2, 3].
Svensk förening för medicinsk informatik (SFMI) kommer med relevanta invändningar om att inte uppfinna hjulet på nytt utan använda befintliga standarder, vilket skulle kunna vara en framkomlig väg [2]. Problemet är dock att dessa befintliga standarder inte används enhetligt i landet eller ens inom regionerna, vilket två läsare (Gunnar Nordin och Göran Petersson) påpekat i sina kommentarer till min debattartikel [1].
Göran Petersson frågar sig vidare om professionerna kommer att acceptera användandet av flera mallar. En viktig poäng med att modernisera systemen är att slutanvändarna ska slippa ifrån all otymplig datainmatning och sökande i systemen. Användargränssnitten ska vara intuitiva och understödjande, inte kräva att man lär sig genvägar och upptäcker relevanta, tidsbesparande funktioner flera år efter att man börjar använda ett system.
Röststyrning är redan verklighet, men väldigt begränsat i vården (främst tal-till-text) och borde komma oss till större del i kliniken. En »Siri« eller »Alexa« måste kunna ordna labbprov, boka tider och ta fram relevanta uppgifter utan en mängd klick och inmatning.
Frågan jag som nyfiken kliniker ställer till SFMI och andra kunniga är huruvida sådana funktioner kan byggas kring befintliga standarder. Är det öppna standarder som möjliggör för små innovativa utvecklare (kanske kliniskt aktiva programmeringskunniga) att skapa nya applikationer och funktioner löpande och utan stora fördröjningar?
Den mest avgörande frågan är ändå i mina ögon att beslut måste tas.
I en utopi använder vi internationella standarder som vi enats om »mellan regioner, kommuner, stat, forskning, systemleverantörer med flera« [2], men risken är att vi då samverkar/diskuterar/förhandlar till den grad att hela frågan, vår arbetsglädje (och de facto våra patienter som får sämre vård) hinner dö under de årtionden det kommer att ta.
Bättre i så fall att snabbare ta ett nationellt beslut, möjligen om befintliga standarder. Centerpartiet är inne på det i sin replik [3] och har utrymmet att lyfta frågan på allvar i riksdagen. Kunskapen finns, viljan finns och behovet är enormt, så vad väntar vi på?
Referenser
- Rosenberg J. Staten bör ta ansvar för en nationell standard för vårddata. Läkartidningen. 12 jan
- Hägglund M, Ehrenraut C, Lindsköld L, et al; Styrelsen för Svensk förening för medicinsk informatik (SFMI). Vårddata: Internationella standarder bör användas. Läkartidningen. 20 jan
- Petersen NP, Nilsson S. Replik (C): Reformer för lärande och snabbfotade organisationer. Läkartidningen. 20 jan
De standarderna säger ingenting om hur användargränssnittet ska se ut. Det går att fortsätta att ha exakt samma mall som systemet har idag om en vill det (fast det som dokumenteras i fritext kommer vara svårare att återanvända än det som fångas strukturerat). Det skulle också gå att bygga tal-till-text gränssnitt, ha en klickbar bild på en kropp för att dokumentera läge, koppla på en funktion som aktivt efterfrågar sådant som inte kommit med i anamnestagningen eller visar upp relevanta kunskapsstöd baserat på den specifika situationen.
Så svaret på din fråga "Är det öppna standarder som möjliggör för små innovativa utvecklare (kanske kliniskt aktiva programmeringskunniga) att skapa nya applikationer och funktioner löpande och utan stora fördröjningar?" är "ja".
För att komma framåt behövs en nationell enighet om att vi ska använda dessa standarder. Det är ingen lätt uppgift, och det finns många anledningar till att det inte gått bättre hittills än det gjort, men det rör sig faktiskt framåt.
Delta gärna i arbetet som görs, i SFMI:s replik nämns olika aktörer där Sverige deltar och SFMI ordnar också
forum-möten, nästa tillfälle är 9 februari. Ju fler som engagerar sig i dessa frågor ju bättre!
