Replik. Frågan om assisterat döende är åter på agendan och debatteras flitigt i press, radio och tv. Läkarförbundet är överens med författarna till debattartikeln »Assisterat döende är en synnerligen svår etisk fråga« i Läkartidningen [1] om att det är en mycket svår och komplicerad fråga. Endast en sansad debatt kan föra frågan framåt.
Jag håller med artikelförfattarna om att jag själv i något sammanhang använt ett olämpligt ordval beroende på min oro för utvecklingen. Men vi måste problematisera assisterat döende betydligt mer än vad som blir fallet när frågan hanteras av medierna. Vi behöver fundera på och respektera vissa gruppers stora oro för den växande åsikten att assisterat döende kan vara lösningen på problemen för dem med funktionsvariationer.
Neuroförbundets ordförande Lise Lidbäck vittnar om medlemmars starka upprördhet när det i debatten talas om en vård som lättvindigt avslutar livet på patienter med en överdos av analgetika [2]. Legalisering av någon form av dödshjälp skulle kunna innebära risk för stigmatisering av personer med funktionsvariationer och till en diskussion om vilka liv som är värda att levas.
Läkarkåren är splittrad i frågan. I Läkarförbundets enkät var 4 av 10 positiva till någon form av dödshjälp, men endast en tredjedel av de svarande kunde tänka sig att själva medverka i en sådan process [3].
Läkarförbundet respekterar självfallet att kollegor och medlemmar har skilda åsikter, men kan samtidigt notera att frågan om läkares medverkan i assisterat döende aldrig tagits upp i någon motion vid vårt fullmäktige. Jag tror att frågan för många är en icke-fråga. Läkare är så inriktade på att finna den bästa vården för patienten att tanken på att hjälpa patienten att dö ligger långt borta.
Vi kan säkert vara överens om att vi tillsammans måste arbeta för en förbättrad palliativ vård. Bristen på möjligheter till goda palliativa insatser får aldrig vara ett huvudargument för assisterat döende.
Tilliten till läkare får aldrig äventyras. Samtalet om assisterat döende måste fortsätta. Det är inte meningsfullt att föra en debatt mellan de båda läkarorganisationerna, däremot att på ett respektfullt sätt vända och vrida på alla hållbara argument för och emot assisterat döende.
Jag föreslår därför att representanter för Svenska läkaresällskapet och Sveriges läkarförbund samlas till ett konstruktivt seminarium på Läkarförbundet så snart covidrestriktionerna lättar.
Referenser
- Engström I, Sandlund M. Assisterat döende är en synnerligen svår etisk fråga. Läkartidningen. 24 jan 2022.
- Skogberg A. Neuro polisanmäler läkaren Staffan Bergström. Neuro. 21 jan 2022.
- Eutanasi och assisterat döende [enkät]. Stockholm: Sveriges läkarförbund; 2021. https://slf.se/app/uploads/2021/05/resultatenkatundersokningdodshjalp2021.pdf
För min del är det otvetydigt så att det är vår uppgift, utan undantag, att så långt det är möjligt bidra till att stärka patientens hälsotillstånd, utifrån de möjligheter som vetenskap och beprövad erfarenhet erbjuder, efter vederbörligt samtycke från patienten, i den mån detta kan och måste erhållas. Detta framkommer tydligt av hälso- och sjukvårdslagen och de lagar som springer ur denna. Där framkommer bland annat att målet med hälso- och sjukvården är ett gott hälsotillstånd. Döden är inte ett hälsotillstånd, men väl en konsekvens av försvagning av hälsotillståndet. Försvagningen kan ha sin grund i sjukdom, skada (oavsett hur denna tillkommit) eller åldrande.
Min uppfattning är att hälso- och sjukvårdspersonal, såväl i sin yrkesutövning som under andra omständigheter, inte får bidra till att en människas hälsotillstånd äventyras eller försvagas. Det är därmed uppenbart att t ex läkare inte avsiktligt får bidra till att påskynda döden. Huruvida vissa åtgärder som vidtas för att lindra lidande också som bieffekt kan påskynda döden, får anses som ej grundat på vetenskap, även om det i vissa fall kan ses som en rimlig uppfattning att de kan bidra till sådan konsekvens. Detta är i sådana fall inte att ses som dödshjälp i någon form. Den individ som möter en person, som i sin yrkesutövning tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen, ska aldrig behöva tvivla på syftet med de insatser som erbjuds, och att syftet är att stärka hälsotillståndet och lindra lidande utan att döden påskyndas.
Jag är inte emot dödshjälp som sådan. Jag själv tänka mig en situation där jag på förklarliga och goda grunder kan komma att vilja påskynda min egen död, och önska att så sker för någon som står mig mycket nära och lider svårt utan goda utsikter. Jag kan dock inte se att hälso- och sjukvårdspersonal ska vara den som medvetet bidrar till detta.
Diskussionen om dödshjälp måste delas upp i två separata frågor: 1) är dödshjälp i någon form något som samhället ska erbjuda och 2) vem ska i sådana fall utföra den handling som direkt eller indirekt påskyndar döden?
Svaret på den sista frågan innebär en avgränsning som är för mig given: Inte hälso- och sjukvården och de som i sin yrkesutövning tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen.
Ovanstående är min egna personliga uppfattning och behöver inte vara samstämmig med den uppfattning som myndigheten där jag är anställd har.
Döendekontroll kan sedan ett halvsekel förklaras med begreppet avtabuering.
Öppenhet om att patienter var döende (Glaser & Strauss och Kubler-Ross).
Hospisvård i England (Saunders) följd av framväxt av palliativ vård globalt.
Avkriminaliserad eutanasi i Holland (Postma) och Benelux.
Läkarassisterat suicid i USA (Kevorkian) och alltfler västländer.
Medan palliativ vård omfattar reversibel döendekontroll med palliativ sedering så är eutanasi och läkarassisterat suicid irreversibelt. Palliativ sedering kräver inte läkarintyg och prövning och har blivit populärt i Benelux - ibland som förtäckt eutanasi.
Palliativ sedering reducerar behovet av eutanasi och läkarassisterat suicid.
I alla fall för indikationen svåruthärdligt lidande vid allvarlig kroppslig sjukdom.
Men avtabueringen av döendekontroll är inte bara en historisk process.
Palliativ vård är en viktig del av läkekonsten och en sund avtabuering av döendekontroll.
Men öppenhet om döendet parad med hospisfilosofi och modern palliativ medicin är tyvärr inte tillräckligt vanligt i vården i Sverige idag.
Specialistutbildning. Om detta alls skall införas måste de som ägnar sig åt detta ha genomgått en gedigen specialistutbildning. Förslagsvis minst 1 år men 2 kunde vara bättre. Bara 6 månader vore för kort.
Tillsammans betyder detta att de med denna specialistutbildning endast får ägna sig åt detta. Vi får inte hamna i en situation där folk säger: ”Du skall inte gå till Dr NN för han ägnar sig åt dödshjälp”. Hur man förhindrar glid i indikationer är en intressant fråga.
Jämlikhet. Det måste vara lika tillgång till denna service för patienter i glesbygden som i storstan men det är en administrativ och organisatorisk fråga. Sjuka skall inte behöva resa 50 mil för en bedömning.
I vårt sammanhang handlar dödshjälp om läkarassisterad dödshjälp, inte dödshjälp i allmänhet. För egen del anser jag att läkare inte skall få ägna sig åt detta. Det ingår inte i läkargärningen. Hur man sedan benämner denna nya yrkeskår är en god fråga.
