Coronapandemin är inne på sitt tredje år. Smittan skenar och siffrorna ökar. Också jag kände rädsla över covid-19 och var under de första veckorna av ökad beredskapsgrad med i allt som kunde göras för att skapa struktur och någon form av grepp om situationen. Jag följde alla anvisningar och vaccinerade mig så fort det bara gick.
Jag har inte tidigare ifrågasatt den svenska linjen, utan försvarat den inför utländska kollegor som förfasat sig över hur vi hanterat pandemin. Jag har hela tiden upplevt allt vi gjort som begripligt, utom nu. Jag har högaktat statsepidemiolog Anders Tegnell för stoiskt lugn och analytisk skärpa. Jag har beundrat Iva-enheternas förmåga att skala upp och uthärda den fullstyrkestorm de gått igenom, inte en utan tre gånger.
Som akutläkare är jag väl förtrogen med riskbedömningar, men varför räknar vi paniskt positiva test? Vilka säkra slutsatser kan dras på basen av dem, när de som testas har så olika sjukdomsbild? Vad säger siffrorna om läget i stort eller om sjukvårdens belastning och kapacitet? Hur mycket medel lägger vi på omfattande testning, och vad ger det oss i bättre hälsa och beredskap att hantera det som sker? Hur kan dessa siffror vägleda regeringen i dess beslut? När slår ett regelverk skapat i god avsikt över från att vara restriktivt till att även bli destruktivt?
Frågorna snurrar medan medierna pumpar ut uppdateringar. Tänk om testning inte längre är vägen? Tänk om det fortfarande handlar om vaccinationsgrad och slumpen av vem som blir svårt drabbad och vem som inte ens känner av infektionen? När kräver dynamiken i en pandemi en annan anpassning både metodologiskt och mentalt?
Att vi innan vaccinerna fanns hade anledning att begränsa skadeeffekten av en potentiellt dödlig sjukdom var både försvarbart och logiskt, men nu är vi i en annan fas. Vi är bättre rustade vaccinationstäckningsmässigt, kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt. Medicinskt, men även samhällsmässigt, har ny historia skrivits. Företag har gått i konkurs, människor har plågats av isolering och besöksrestriktioner har införts i vården.
Att smittspridningen är stor innebär att allt fler exponeras. Både vaccinerade, sådana som haft covid tidigare och ovaccinerade. För vissa innebär detta fortfarande svår sjukdom, för andra inte, men många torde därigenom genomgå en immunologisk boost.
Sannolikt är viruset här för att stanna, och vi behöver hitta vägar att leva med det. Så vad är det samhället vill uppnå med nya begränsningar? Att ingen mer får covid? Att alla som inte vaccinerat sig ska göra det? Tänker vi införa tvång, ändra frivillighetsprincipen i sjukvårdslagen? Att sjukvården ska hinna med? Absolut en rimlig tanke, men då skulle andra regler vara hjälpsamma (undantag för att klara bemanning har redan visat sig behövas).
När tippar restriktionerna över till att inte längre värna hela befolkningen utan försätta en påtaglig andel i en irreparabel ekonomisk kris och psykisk ohälsa? När ska vi normalisera att vi inte har, och aldrig har haft, några garantier för ett långt liv och att sjukdomar är en del av att leva?
Med all respekt för alla som slitit de senaste två åren: det krävs inga omfattande efterforskningar för att visa att vården alltid är belastad, särskilt i semester- och infektionstider, när det är halt och när vi drabbas av oförutsedda händelser. Vi ska jobba med alla som kommer till oss, men en sedan åratal snål budgetering tillåter ingen luft i systemet. Omställning och kraftsamling går, men marginalerna är små. Det känns varje dag – hela året.
Det är behaglig fiktion att vi har kontroll, och verklighet att livet är oförutsägbart. Det borde vara vi inom den medicinska professionen som ger perspektiv åt det som sker, i syfte att minska rädslan för något vi behöver lära oss att leva med. Om vi klarat det vi redan gått igenom klarar vi även det. Låt oss återgå till att leva, och låt de delar av samhället som hjälper oss göra det vackert och njutbart att leva också.
