Replik. Det finns mycket att vinna på att förbättra informationshanteringen inom hälso- och sjukvården. Vi instämmer därför med problem–nytta-beskrivningen i en debattartikel i Läkartidningen [1]. Däremot bedömer vi att en nationell IT-standard som staten tar ansvar för är ett orealistiskt förslag.

Hälso- och sjukvårdsinformation är komplex, och feltolkningar kan få svåra följder. För att hantera hälso- och sjukvårdsinformation så att den kan lagras, delas och återanvändas behövs standarder för innehåll, struktur, meddelandeformat, säkerhet etc. Området är omfattande, och ingen enskild standard kan täcka mer än en bråkdel. Vi vågar dock påstå att de flesta standarder som behövs redan finns.

Det är en resurskrävande uppgift att ta fram och underhålla en standard för hälso- och sjukvårdsinformation. Befintliga standarder är inte perfekta – de behöver utökas och förfinas, men det kan inte ske förrän de kommer i bred användning och problem kan lösas utifrån praktiska erfarenheter i internationellt samarbete. Sverige deltar redan i flera standardiseringsorganisationer, såsom OpenEHR International, HL7 International, ISO, CEN, Snomed International [2-6] och Världshälsoorganisationen, WHO.

En fördel med att använda existerande internationella standarder är att det är mer troligt att en leverantör anpassar sina system efter en standard som finns i många länder än efter en nationell svensk standard. Därtill rör sig människor över landsgränser och måste kunna ta sin hälsoinformation med sig, vilket också talar för att använda internationella standarder.

De flesta existerande standarder är bättre än fritext eller speciallösningar för enskilda system, vilket är det vanligaste i dag. Det vore bra om vi inom landet, och gärna tillsammans med andra länder, kunde komma överens om vilka standarder som ska användas i vilket sammanhang. En sådan överenskommelse bör utvecklas i samarbete mellan regioner, kommuner, stat, forskning, systemleverantörer med flera.

Vi anser inte att staten enskilt ska ta ansvar för en nationell standard för vårddata – i stället måste vi i professionen kräva att befintliga standarder används. Då de påverkar hur informationen vi jobbar med hanteras, och hur de system vi använder ser ut och fungerar, måste vi också engagera oss i arbetet med att utveckla dem.

På samma sätt som vi lär oss om och ställer krav på röntgenapparater, implantat, stetoskop, skyddsrockar etc måste några av oss lära sig tillräckligt mycket om standarder och informationshantering för att kunna bidra i arbetet och ställa krav på våra IT-system [7].