I början av 1900-talet var majoriteten av alla medicintekniska produkter i laboratorier gjorda av metall, keramik eller glas och var avsedda att användas upprepade gånger [1]. Detta medförde bland annat risk för kontaminering, laboratoriesmitta och ett sämre arbetsflöde. Introduktionen av plastbaserade engångsprodukter i stor skala på 1960-talet tolkades därför som en revolution. Förutom att ge förbättrad personal- och patientsäkerhet och ett mer tidseffektivt arbete är plastmaterial relativt lätta, biokompatibla och kostnadseffektiva.

Enorma mängder plast (engångsartiklar) förbrukas numera varje dag inom kliniska laboratorier, trots att vi vet att produktion och användning av plast innebär stora utmaningar för miljön. Enligt Naturvårdsverket beräknas svenska sjukhus använda 813 miljoner engångshandskar och andra plastprodukter per år, varav enbart handskarna väger minst 2 100 ton [2].

Plast som tillverkas av nytt fossilt material och förbränns efter användning ger sammanlagt ett utsläpp på cirka 5 ton koldioxidekvivalenter/1 ton plast [3]. Plast är även en viktig del inom forskningen, framför allt inom biologi, medicin och jordbruk. Avfallet från forskningslaboratorier har rapporterats vara cirka 5,5 miljoner ton/år (2014) [4].

Siffrorna är bekymmersamma, och det är dags att ta plastavfallet på allvar.

Problemet med den höga plastkonsumtionen inom forskningslaboratorier har lyckligtvis uppmärksammats av forskare runtom i världen, och även i Sverige på senare tid [5-7]. Det kan förstås finnas lokala förbättringsaktiviteter för att minska plastanvändningen i enskilda kliniska laboratorier, men det saknas vetenskapliga data och en bred diskussion gällande behovet av att begränsa användningen.

Likheterna mellan forsknings- och kliniska laboratorier vad gäller användning och hantering av plast är många. Man kan därför tänka sig att kunskap om plastanvändning inom forskningen bör vara relevant och kunna användas inom kliniska laboratorier. Klinisk laboratoriediagnostik innebär dock att ett stort antal olika typer av prov med eventuell risk för laboratoriesmitta, komplex transportkedja och behov av snabb och pålitlig diagnostik måste kunna hanteras.

För att minska plastanvändningen inom kliniska laboratorier måste vi bedriva forskning som fokuserar på att skapa miljövänliga labb. Flera viktiga kriterier måste uppfyllas för att vi ska kunna nå målet:

  • bibehållen patientsäkerhet
  • bibehållen prestanda för laboratoriediagnostik
  • bibehållen biosäkerhet
  • ingen ökad arbetsbörda
  • ingen ökad kostnad.

Målet med denna debattartikel är att uppmärksamma hållbarhetsfrågan inom kliniska miljöer. På avdelningen för klinisk bakteriologi och virologi vid Karolinska universitetssjukhuset har vi bildat en arbetsgrupp och forskar om miljövänliga kliniska laboratorier. Som ett första steg i arbetet har vi samlat data kring plastkonsumtionen vid bakteriologi- och virologilaboratorierna för de senaste åren. Den årliga förbrukningen av allt från pipettspetsar och skyddshandskar till buntband och avfallslådor har bland annat granskats.

Vi föreslår nu följande strategier för miljövänliga kliniska laboratorier:

  • Minskad plastanvändning med befintliga metoder.
  • Ersätt befintliga metoder med metoder som kräver mindre plastanvändning.
  • Öka andelen plastmaterial som tillverkats av förnybar eller återvunnen råvara.

Dessa nödvändiga förändringar kan på sikt leda till mer miljösmarta laboratorier med en mer effektiv resursanvändning och minimalt med avfall, och bör på sikt kunna implementeras av fler laboratorier och hela sjukhus.