Läkemedelsbehandling är kanske den vanligaste åtgärden i sjukvården. Drygt 8 procent av akuta sjukhusinläggningar av äldre orsakas av läkemedelsbiverkningar [1]. Detta kan undvikas om läkemedlen använts korrekt.

Läkarstudenterna måste få en grundutbildning som tar höjd för utvecklingen inom läkemedelsbehandlingen och en fördjupad utbildning i farmakologi. Knappt hälften av läkarstudenterna anser att de känner sig trygga med att göra enkla läkemedelsgenomgångar [2].

Inom de flesta specialiteter måste läkare fortbildas kontinuerligt för att kunna hantera den snabba utvecklingen inom läkemedelsområdet. Valet av terapi styrs i stor utsträckning av riktlinjer och vårdprogram som passar det stora flertalet patienter, men inte alla. Goda kunskaper inom farmakologi borgar för bättre terapival både ur patientsäkerhets- och kostnadseffektivitetsperspektiv.

Läkare har ansvaret för läkemedelsgenomgångar, men har inte alltid fått den utbildning som krävs. I stället för att lösa grundproblemet har många arbetsgivare anställt kliniska farmaceuter som gör läkemedelsgenomgångar som läkare sedan ska granska. Kliniska farmaceuter kan vara ett bra komplement i vården, men ansvaret för patienten ligger alltid hos den ansvariga läkaren. Läkare behöver därför ha en uppdaterad farmakologisk kunskap.

Hälso- och sjukvården måste också bli bättre på att utnyttja digital teknik för att föra in och generera ny kunskap i den kliniska verksamheten. Arbetsgivaren måste tillhandahålla de verktyg som läkare och annan vårdpersonal behöver för att kunna ge patienter en god och säker läkemedelsbehandling.

Läkemedelsboken har tillhandahållit producentoberoende information, men innehållet har inte uppdaterats sedan årsskiftet 2018/2019. Det är av största vikt att Läkemedelsverket fortsätter att satsa på Läkemedelsboken och utvecklar en digital lösning. God tillgång till producentoberoende läkemedelsinformation, till exempel från de regionala läkemedelskommittéerna, är nödvändig och en del av den nationella kunskapsstyrningen.

Kunskapsstyrningen riskerar att bli en koloss som fördröjer introduktionen av nya kostnadseffektiva behandlingar. Beslut inom kunskapsstyrningen ska därför fattas av den medicinska professionen, genom medverkan i den nationella samverkansgruppen för läkemedel och medicinteknik samt läkemedelskommittéerna.

Vem som får äga vad i vårdkedjan är reglerat i lagen om handel med läkemedel (2 kap 5 §) [3]. Syftet är enligt lagstiftaren att förhindra ekonomiska kopplingar mellan förskrivare och apotek. Läkemedelsverket fick i uppdrag att utreda frågan. I myndighetens rapport [4] föreslås att den som har så kallat bestämmande inflytande över eller står under bestämmande inflytande av en vårdgivare inte ska få tillstånd att bedriva öppenvårdsapotek. Regeringen har också tillsatt en utredning om reglering av ägandeförhållandena på apoteksmarknaden [5].

Läkarförbundets råd för läkemedel och medicinteknik anser att

  • läkaren har det odelade ansvaret för patientens läkemedelsbehandling
  • läkare vid behov kan konsultera farmaceut vid läkemedelsgenomgångar
  • läkarutbildningen ska erbjuda mer utbildning i farmakologi och läkemedelshantering
  • läkare ska erbjudas fortbildning inom området under hela yrkeslivet
  • IT-stöd för läkarnas läkemedelshantering bör förbättras
  • regeringen måste trygga finansiering och kontinuerlig uppdatering av Läkemedelsboken
  • introduktion av nya kostnadseffektiva läkemedel måste ske snabbt
  • beslut om introduktion av nya läkemedel ska fattas av läkare
  • apotekskedjor inte ska kunna äga vårdföretag, på samma sätt som läkare inte får äga apotek.