Socialminister Lena Hallengren (S) tillkännagav nyligen (8 feb 2022) att regeringen tillsätter en snabbutredning i syfte att förbjuda kliniker från att ta emot både offentligt finansierade patienter och patienter med privat sjukvårdsförsäkring. Ministern motiverar detta med att det sker undanträngningseffekter, trots att en gedigen utredning hösten 2021 inte kunde bevisa något sådant samband, vilket Läkarförbundet påpekade i sitt remissvar [1].

Det är inte konstigt att Socialdemokraterna av rent ideologiska skäl tycker att privata sjukvårdsförsäkringar ska begränsas, men när Svenska läkaresällskapet (SLS) uttrycker liknande oro och sedan välkomnar snabbutredningen [2] hamnar man i en konstig position som oberoende, vetenskaplig professionsorganisation.

I närliggande välfärdsstater som Danmark och Nederländerna är privata försäkringar en integrerad del av vården. Sverige sticker ut som ett land där kollektivet genom skattsedeln står för lejonparten av kostnaderna i en vård där allt ingår, medan den enskilda individen knappt behöver ta något finansiellt egenansvar. Det är inte ett självklart vinnande koncept: Sverige har varken bättre ekonomisk eller tidsmässig tillgänglighet till vård än Danmark, Nederländerna och en rad andra länder [3, 4].

Privata sjukvårdsförsäkringar utgör mindre än en procent av svensk hälso- och sjukvårds totala kostnader [5]. Antalet svenskar som har en privat sjukvårdsförsäkring ökar dock, vilket gör det angeläget att fundera över vilka spelregler som ska gälla.

Den uppdelning som regeringen föreslår är internationellt sett ovanlig, sannolikt eftersom den har flera nackdelar. För det första kan inte privat och offentlig vård dela på investeringar för bland annat utrustning. Det finns också skäl att befara att varken den privata eller den offentligt finansierade vården kan arbeta på toppen av sin kapacitet.

Läkaresällskapets farhågor kan ifrågasättas. Kliniker som tar emot patienter från både privat och offentlig vård reserverar tider för respektive kategori beroende på de avtal som slutits. Det är ingen som tränger sig före i kön, ingen har en »gräddfil« i vården. Att patienter med privat sjukvårdsförsäkring snabbare fått mottagningstider bryter alltså inte mot hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om vård på lika villkor, åtminstone inte inom den offentliga vården.

Om man från Läkaresällskapets sida vill att all vård i landet ska innefattas av samma prioriteringsordning (vilket då även skulle gälla privat betald plastikkirurgi) handlar frågan inte bara om medicinsk etik, utan också om äganderätt och frihandel. Dessutom kommer det fortsatt att vara möjligt att köpa vård utomlands; såvida makthavarna inte ger sig på även den fria rörligheten i syfte att uppfylla ett inhemskt jämlikhetsideal.

Socialministern försöker skylla svensk vårds köproblem på randfenomenet med privata försäkringar. Det finns andra lösningar på köproblematiken, som att härma Danmarks modell för vårdgaranti. En diskussion om vårdförsäkringar är välkommen, men SLS bör anta en bredare ansats än att uttrycka gillande för Socialdemokratiska panikinitiativ inför stundande valrörelse.

Läs repliken:
Läkaresällskapet värnar vård efter behov