Vi får nu dagligen höra att barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Sverige generellt och i Stockholm i synnerhet är i kris. Nyheten slås upp stort i alla etablerade medier [1-4]. Men är det verkligen en nyhet [5]?

För mig som arbetat både som kliniker och chef inom flera olika BUP och vuxenpsykiatriska verksamheter sedan 1977 är detta inget nytt. Personal- och resursbrist har alltid framhållits som de största orsakerna till krisen inom BUP. Dessa båda faktorer hänger förstås ihop. Man får det man betalar för, och om resurserna inte räcker till att betala marknadsmässiga löner och tillhandahålla en god arbetsmiljö blir det brist på personal.

Ekonomi, resurser, personal och organisation kräver omfattande och långsiktig planering och tar lång tid att förändra. De närmast oöverskådliga köerna med orimligt långa väntetider som leder till stort och onödigt lidande skulle dock kunna förkortas mycket snabbt med ganska enkla medel.

Situationen beror framför allt på de många och omfattande neuropsykiatriska utredningarna inom BUP, som även riskerar att konkurrera ut annan vård, såsom ångest, depression, ätstörningar, trauma med mera.

Neuropsykiatriska utredningar är oerhört tidskrävande. De görs genom insamlande av uppgifter från barn, föräldrar och skola, samt ifyllande av formulär och skattningsskalor [6, 7]. En siffra över eller under ett gränsvärde ger ökad eller minskad misstanke om diagnos. Diagnosen bestämmer behandlingen, vilket inte var syftet med diagnosmanualerna. Diagnoser är framför allt instrument för kommunikation mellan vårdgivare. Individens funktionsnivå bör vara det som primärt styr behandlingen.

Utifrån klinisk erfarenhet står det klart att utredningen i majoriteten av fallen leder till en neuropsykiatrisk diagnos såsom ADHD (ADD ingår numera i ADHD) eller autism (Aspergers syndrom kallas numera högfungerande autism), eller en kombination.

För autismdiagnoserna finns ännu inga etablerade mediciner som har effekt på grundproblematiken eller individens funktionsnivå [8]. Lugnande, antipsykotiska och antidepressiva mediciner används för att minska oro, ångest och beteendestörningar [8].

ADHD leder oftast till erbjudande om farmakologisk behandling, oavsett vad som står i vårdprogram och i läkemedelsbolagens egna beskrivningar i Fass [9, 10]. En del barn och ungdomar (men långt ifrån alla) blir hjälpta av medicinerna och mår mycket bättre till kropp och själ. De fungerar bättre hemma, i skolan och i andra sociala sammanhang. Den negativa självbilden och tillvaron vänds till positiv.

En föreslagen policyförändring skulle vara att de neuropsykiatriska utredningarna sparas till de barn och ungdomar som efter klinisk bedömning uppfyller kriterierna för ADHD, men inte har svarat på adekvat farmakologisk behandling. De som blir förbättrade behöver inte genomgå den omfattande utredningen, medan de som inte blir det bör utredas.

Medicinerna är ganska enkla att använda och ger snabb effekt om de fungerar. En noggrann kroppslig undersökning måste förstås föregå farmakologisk behandling. En undersökning inklusive samtal med utforskande av patientens och familjens anamnes tar på sin höjd två timmar. Uppföljning görs av skolsköterskan med tonvikt på puls, blodtryck, längd och vikt.

Denna policyförändring skulle snabbt och drastiskt minska köerna, öka tillgängligheten, hjälpa fler snabbt, minska lidandet och även frigöra resurser för att hjälpa de många barn och ungdomar som i dag söker för andra psykiska åkommor.