Nyligen kom besked om att regeringen skjuter till 372 miljoner kronor till Sveriges Kommuner och regioner (SKR) för att öka antalet AT-tjänster [1], vilket välkomnades av Läkarförbundet. Madeleine Liljegren, ledamot i förbundsstyrelsen, skriver i Läkartidningen [2] att »samordning och dimensionering av AT-tjänster inte längre kan ligga på regionerna«.

Blir verkligen dimensioneringen bättre med statlig styrning?

Vi ute i regionerna har helhetsbilden av situationen för utbildningsläkare, och jag tror inte att någon region i dagens läge avstår att tillsätta fler utbildningsläkarblock där det finns möjlighet. Att vi i dag inte har fler platser beror sannolikt till stor utsträckning på faktorer som utbildningsplatser (ibland rent fysiska) och tillgång till handledarresurser.

Det som inte nämnts i debatten är också att utbildningsläkarna konkurrerar med varandra. Läkarstudenter, AT-läkare, BT-läkare och ST-läkare behöver alla en fysisk arbetsplats, god handledning och har alla behov av att se olika delar av vården under sin utbildning, vilket ofta kräver komplex schemaläggning och välvilja samt förståelse från pressade kliniker.

Rörande regeringens satsning kan man fundera över om det är avsaknad av budgetmedel som skapat en flaskhals för AT-läkare? Har regeringen eller Läkarförbundet undersökt ordentligt att det är pengar för innevarande år (2022) som gör skillnaden för antalet AT-platser i Sverige på sikt? Kommer dessa pengar att kunna bygga ut lokalerna hos trångbodda vårdcentraler i år för att få plats med 2022 års AT-läkare? Kommer pengarna att ordna fram nya specialistläkare i psykiatri som kan handleda AT-läkarna i år? Jag har mycket svårt att se detta med en ettårig satsning.

Risken med den här satsningen är tyvärr att det bara blir pannkaka av alltihop. Regionerna har alla satt av pengar för BT-läkare i år och arbetar för att ordna fram platser till utbildning av dessa. Om regionerna i stället ändrar, och använder de budgeterade och planerade BT-läkarplatserna till AT-läkarplatser, får de nu ersättning för platserna. Det vore självklart oerhört olyckligt och högst tveksamt ett steg framåt för utbildningsläkarsituationen i Sverige.

Jag tror inte att det finns några enkla lösningar på flaskhalsen som AT utgör. Jag tror i stället att vi behöver kroka arm och genomlysa var svårigheterna i de olika regionerna ligger (det ser sannolikt olika ut i olika regioner). Därefter kan regeringen rikta pengar för att få effekt. Enligt beslutet får de regioner som har störst tillsättningspotential av AT-läkare dessutom minst pengar, en paradox i sig.

Vi i Region Västernorrland är i dag näst bäst per capita på att utbilda AT-läkare. Jag är övertygad om att vi kommer att fortsätta vara det, vare sig vi får riktade stadsbidrag i en engångssatsning eller ej. Jag vill härmed vädja om en mer genomtänkt satsning brett på utbildningsläkare vid nästa tillfälle.