Sophie Ekman Wretlind, skolläkare och barnrättsaktivist, är en sann eldsjäl, och en framgångsrik sådan. Som skolläkare har hon intensivt arbetat för en skolhälsovård där varje elev kunde få träffa skolläkaren redan i förskoleklass och där barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kunde utredas och därmed få möjligheter till tidiga stödinsatser.

Nu tar Sophie Ekman Wretlind upp kampen för att återinföra den skolhälsovård som i och med 2010 års skollag [1] blev en del av elevhälsan och fick en mindre självständig ställning. I debattskriften »Skolhälsovården som försvann« [2] ger hon exempel på vilka negativa konsekvenser lagändringen har fått. Har hon rätt i sin kritik? Bara delvis.

Det finns ett tidsmässigt samband mellan den nya skollagen och en påtaglig ökning av psykisk ohälsa och sjunkande skolresultat. Enligt Folkhälsomyndigheten ökade psykosomatiska stressymtom bland högstadieelever med upp till 30 procent mellan 2010 och 2018 [3]. Samtidigt har antalet elever som går ut grundskolan utan godkända betyg slagit nya dystra rekord [4].

Att hänföra alla problem till 2010 års skollag är inte korrekt, då flera mindre lyckade skolreformer introducerades samtidigt. 2011 kom en ny läroplan (Lgr 11) [5], ett välment men inte så genomtänkt pedagogiskt experiment vars konsekvenser både Skolverket och andra försöker rätta till.

Betygssystemet skulle inte längre bygga på faktakunskaper utan på teoretiska analyser, även i praktiska ämnen som gymnastik eller musik. Det ledde till tidig utslagning av unga med mer praktisk än teoretisk läggning. Skolans ideologiska grund blev en variant av social konstruktivism. Fakta och kunskaper sågs som relativa begrepp och en spegel av sociala konventioner. Med detta synsätt följde ofta en skepsis mot naturvetenskaplig forskning och biologiska synsätt.

Det påverkade även Skolverkets skrifter, där några numera indragna dokument närmast hade karaktären av pamfletter mot naturvetenskap och neuropsykiatri. Medicinska dokument (riktlinjer) för skolläkare och skolsköterskor försvann också, för att först flera år senare ersättas av ett »vägledningsdokument« med fokus på juridik och värdegrund [6].

Dessa synsätt och attityder bidrog starkt till att skolläkarens roll i elevhälsa blev marginaliserad och öppen för godtyckliga tolkningar. Varje skola och rektor kunde i praktiken profilera skolhälsovården enligt egna synsätt, och ojämlikheten blev utbredd både i synen på hälsofrämjande insatser och organisation och bemanning.

Sophie Ekman Wretlind vill ge elevhälsan en starkare medicinsk förankring genom att återgå till den tidigare modellen med skolhälsovården som en egen organisation i skolan. Det är lätt att känna nostalgi inför det som varit, men det är ingen väg framåt.

Flera statliga utredningar [7, 8] visar att man är medveten om att det medicinska kunnandet kring ungas utveckling och hälsa behöver stärkas. Skolhälsovården bör därför inte isoleras från den övriga elevhälsan, utan skolläkarna behöver tvärtom arbeta närmare rektorn och pedagogerna.

2010-talets »anti-naturvetenskapsaktivism« har tappat greppet över skolan, och många forskare inom didaktik utvärderar i dag vad som gagnar elevers utveckling med etablerade metoder. Skolläkare behöver också samverka med medicinska specialiteter utanför elevhälsan. Ett exempel på att det ger resultat är den kunskapssammanställning som Svenska läkaresällskapet publicerade i maj 2021 [9]. Projektet mynnar ut i fem konkreta evidensbaserade insatser för att främja psykisk hälsa bland unga i skolåldern.

Precis som i all annan hälsovård måste professionerna själva ta ett större ansvar för kunskapssammanställningar och konkreta råd och inte bara vänta på myndigheternas initiativ.