Slutreplik. Madeleine Liljegren skriver i en replik på min debattartikel i Läkartidningen om situationen för utbildningsläkare [1, 2]: »… handledarbrist har vi hört till leda vid det här laget«. En sanning blir tyvärr inte mindre sann för att förbundet önskar att handledarbrist inte var ett stort bekymmer i AT-frågan.

Vidare skriver Madeleine Liljegren att 65 procent av alla vikarierande underläkare före AT har tillgång till handledare (en anmärkningsvärt låg siffra, kan tyckas) och att det är »slöseri med handledarresurser och den unga läkarens tid att det inte leder till legitimation«. Vidare undrar hon: om inte pengar är problemet, vad är det då?

Svaren på dessa frågor står att finna i mitt debattinlägg [2]. I Region Västernorrland (liksom i många andra regioner) är det bristen på handledare, i stor utsträckning inom psykiatri och primärvård, som är problemet. Det spelar då ingen roll hur många vikarierande underläkare exempelvis kirurgkliniken har hos sig, och hur god handledning de erbjuder dessa kollegor, då det inte är där flaskhalsen sitter.

I vår region har vi för närvarande ytterst få vikarierande underläkare i våra flaskhalsspecialiteter, så i praktiken blir bortfallet av potentiella AT-platser på grund av detta i det närmaste obefintligt. Av responsen på min första artikel har jag förstått att det ser liknande ut i många andra regioner.

Vidare skriver Madeleine Liljegren om gaffelhandledning och andra »innovativa« handledarsätt. Ibland funderar jag på om förbundet, och för all del även det nationella vårdkompetensrådet, vet vad som pågår ute i regionerna. Det finns säkerligen små optimeringsmöjligheter här och där i samtliga regioner, men att en erfaren läkare har hand om flertalet mer juniora kollegor på bland annat akutmottagningar är något vi i Västernorrland tillämpat länge. Även detta gäller rimligtvis för stora delar av Sverige.

I mitt första inlägg önskade jag att regeringen i framtiden kunde satsa långsiktigt och brett på utbildningsläkare. I detta inlägg önskar jag i stället att förbundet slutar blunda för de praktiska problem vi i regionerna står inför och börjar se verkligheten som den faktiskt är: Fylld av regionrepresentanter som arbetar idogt för att utbilda framtidens specialistläkare, utan att för den sakens skull tumma på utbildningens kvalitet.