Det är snart ett år sedan en uppmärksammad dom föll i ett fall där en man fick akut vård fördröjd på grund av rasistiska fördomar, då sjuksköterskan bedömde symtomen på hans hjärnblödning som »kulturell svimning« [1]. Fördröjningen ledde till att mannen senare avled. Vårdgivaren, Västra Götalandsregionen, fälldes mot sitt nekande för diskriminering i Göteborgs tingsrätt den 26 maj 2021 [2].

I samband med rättegången startade läkarstudenten Kaberi Mitra ett upprop mot rasism i vården [3] som över 1 000 läkare och läkarstudenter skrev på. Kort därpå startade några av oss i uppropsgruppen föreningen Läkare mot rasism. Nu när ett år har gått kan vi konstatera att de önskemål som framfördes inte på långt när har hörsammats.

  • Vi ville att Patientnämnden och Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) skulle införa diskriminering som ett särskilt tillsynsområde [3]. Endast ett riksdagsparti har tagit upp frågan på nationell nivå.
  • Vi önskade att all vårdpersonal skulle utbildas om rasism i vården och att utbildning om rasism skulle införas på samtliga vårdutbildningar.

Vi får emellertid kontinuerligt in berättelser från vårdstudenter som utsatts för rasism i samband med undervisning eller praktik. Ansvariga kursledningar bemöter dessa studenter med ifrågasättande och förminskande attityd, bristande stöd och uteblivna åtgärder mot de rasistiska strukturerna i undervisningen. Kunskap om strukturell rasism inom vården och hur den påverkar patientsäkerheten ingår inte i utbildningarna, och universiteten misslyckas med att skydda både studenter och patienter. Från Läkarförbundet, som tog starkt avstånd från sexuella trakasserier efter kvinnliga läkares #metoo-upprop 2017, uteblev både pressmeddelanden och liknande åtgärder.

Under det gångna året har flera fall av rasism i vården uppmärksammats. Två afrosvenska kvinnor i Västra Götalandsregionen har avlidit till följd av nekad respektive fördröjd ambulans, och en afrosvensk pojke respektive två unga rasifierade män har avlidit till följd av att ha nekats ambulans i Region Skåne [4-8]. Såväl åtgärder från sjukhusens sida som rättsliga påföljder har uteblivit. I stället upprepar regionerna som ett mantra att de »tillsätter utredningar« i de enskilda fallen, och fortsätter skriva på sina hemsidor att de arbetar mot alla former av diskriminering [9-13].

Varken utredningar eller regionernas »arbete mot alla former av diskriminering« kan ge de anhöriga sina barn, föräldrar eller partner tillbaka. Det förändrar inte heller rådande situation: rasismen i vården fortgår med oförändrad intensitet och vi får ständigt ta del av nya historier. Avsaknad av jämlikhetsdata omöjliggör att rasismen kan påvisas på en strukturell nivå.

Rasism är inte en enstaka felaktig handläggning, utan utbredda strukturer som genomsyrar hela vårt samhälle och därmed även vården. Genom att säga att man har »nolltolerans mot diskriminering« [14-17] avslöjar Sveriges regioner att de saknar grundläggande förståelse av vad rasism är. Rasism pågår ständigt i verksamheterna och drabbar såväl patienter som personal. Den kommer inte att upphöra förrän vi börjar uppmärksamma i stället för att förneka den.

Läkare mot rasism kräver att inte en enda individ ska behöva berövas sitt liv till följd av rasism. Vi kommer oupphörligt att fortsätta vårt arbete tills vi har uppnått det enda acceptabla målet – en jämlik vård för alla.