Replik. Visst blir man lite glad och stolt, och inte så lite förvånad, över att kallas prominent. Men framför allt blir vi glada över att en erfaren psykolog som Tomas Larsson i sin kommentar i Läkartidningen [1] instämmer, på ett klokt och välformulerat sätt, i det allra mesta vi skriver i vårt tidigare debattinlägg [2].

Psykologer och läkare är de som är mest välutbildade i psykiatrin, och tillsammans har vi mycket goda förutsättningar att både förstå och hjälpa våra patienter. Att bli förstådd är, all diagnostik till trots, det viktigaste för patienten. Diagnosen är underordnad och är ju i psykiatrin, till skillnad från somatiken, ingen förklaring. Många somatiska diagnoser förklarar varför patienten har sina besvär – till exempel på grund av hypotyreos eller tumörsjukdom. Psykiatriska diagnoser däremot får man därför att man har symtom, och symtomen är förklaringen till att man fick diagnosen, eller rättare sagt att en viss arbetshypotes kunde ställas upp.

Oftast behövs inte mer än ett fenomenologiskt närmande till patientens svårigheter och upplevelser, tillsammans med en analys av förloppet och en uppmärksam bedömning av beteende/status, för förståelse och ibland diagnostik. Det kliniska behovet måste styra. I en del fall behövs en bedömning av begåvningsnivå med standardiserade metoder och en noggrann funktionsbeskrivning, i andra inte.

Vi tycker att Tomas Larssons förslag – att reservera de mer detaljerade »utredningarna« till de mer svårförståeliga och kroniska fallen – är utmärkt. Vi tycker samtidigt att iakttagelsen att de förhållanden vi kritiserar åtminstone delvis beror på att läkarna trätt tillbaka är intressant, och orsaken till detta tål att funderas vidare på.