En åldrande befolkning samt att allt mer vård sker i ordinärt boende med kommunen som huvudman har satt ökat fokus på riskförebyggande vård i hemmet [1]. En intervjustudie med sjuksköterskor i en kommun i södra Sverige visar att patientens inställning, delaktighet, livsstil och hemmiljö spelar stor roll för utfallet. Att inkludera patienten i det riskförebyggande arbetet är dock både svårt och utmanande [2] och försvåras dessutom av bristande styrning och ledning av hälso- och sjukvårdsfrågor inom kommunerna [3].

Patientsäkerhetsarbete i ordinärt boende innebär alltså andra utmaningar än inom slutenvården [4], då större hänsyn behöver tas till patientens autonomi, funktionsförmåga, boendemiljö och distans till vården samt till informella vårdgivares kunskap och kompetens [5]. Riskerna i hemmiljön exemplifieras i en svensk studie av 600 journaler från 10 kommuner, där 37,7 procent av patienterna i hemsjukvården drabbats av vårdskador. Vårdrelaterade infektioner, fall och trycksår var vanligast. De flesta händelser bedömdes som undvikbara [6].

Forskning visar att förebyggande hembesök kan främja säkerheten i hemmet och minska sjukhusinläggningar [7]. Individanpassade riskbedömningar och hälsofrämjande rådgivning kan även minska risken för förtida död [8]. Samtidigt visar Riksrevisionens utvärdering av äldresatsningen att kommunerna behöver ett tydligare stöd beträffande hur förbättringsarbetet ska bedrivas [9].

Åtgärder som sker i ordinärt boende blir verkningslösa utan patientens acceptans och medverkan. Socialstyrelsens öppna jämförelser visar att endast 26 procent av kommunerna systematiskt tar till vara på erfarenheter och kunskaper från patienter och närstående [10]. En förklaring kan vara att enskilda risker betraktas som sjukvårdens ansvar och att patienten därmed inte behöver involveras [11].

Hög patientsäkerhet kräver ett strategiskt och långsiktigt arbete med en ledning som skapar förutsättningar för arbetet. Patienter och närstående är då viktiga medspelare. Ett holistiskt perspektiv på riskförebyggande arbete karakteriseras av hänsyn till sociala och miljömässiga faktorer och insikt om det faktum att sjukdom och åldrande kan bidra till minskad förändringsförmåga [12].

Vår studie tyder på att patienterna ofta utvecklat riskbeteenden redan innan de skrevs in i hemsjukvården [2]. Detta visar på betydelsen av att det förebyggande arbetet inleds i ett tidigt skede av sjukdom och åldrande, medan viljan och förmågan till förändring finns kvar. Det är även viktigt att involvera anhörigvårdare och omsorgspersonal som kan verka som stöd [13].

I den kommunala hälso- och sjukvården (med vård och omsorgsgivare från olika huvudmän) är det extra tydligt att insatser bör grundas i samverkan och respekt för patientens autonomi, livsstil och förmåga [5]. Genom ökad personcentrering kan patientens önskemål beaktas och förutsättningarna för följsamhet öka [14]. Samtal om risker behöver ske i dialog med fokus på ökad kunskap och delaktighet [15]. Relationsskapande åtgärder är viktiga för att förebygga risker i den direkta situationen, men också inför framtida förändringar. Kontinuitet är därför en viktig strategi i det riskförebyggande arbetet i kommunal vård och omsorg.

Brister på organisationsnivå kan bero på att kommunerna generellt kännetecknas av svag styrning och ledning gällande hälso- och sjukvårdsfrågor [3]. Det krävs därför en effektiv samverkan mellan kommun och regioner för att säkerställa en god och säker vård där både psykosociala och medicinska behov hos patienten tillgodoses. Trots svårigheterna kan ett proaktivt och systematiskt arbete med tidig riskbedömning av äldres hälsa och efterföljande åtgärder minska risken för akuta sjukdomstillstånd och vårdkonsumtion och öka hälsan och livskvaliteten hos äldre.

Studien bygger på en analys av 10 intervjuer med informanter från en kommun. Det kan därför vara svårt att dra generella slutsatser. Samtidigt lyfts en problematik inom den kommunala hemsjukvården som kan vara överförbar till andra kommuner. Fortsatta studier bör belysa goda exempel på tvärprofessionell och interorganisatorisk samverkan mellan kommun, region, patient och civilsamhälle där de psykosociala, sociala och medicinska perspektiven på riskförebyggande vård integreras.