Slutreplik. »Vård efter behov« är ett av Svenska läkaresällskapets (SLS) prioriterade områden. Tobias Alfvén och Mikael Sandlund förenklar dock etiken bakom principen om vård efter behov i sin replik på vårt debattinlägg i Läkartidningen [1, 2].

I vissa situationer är det lätt att avgöra vem som har störst medicinskt behov, till exempel har en patient med hotad luftväg ett större medicinskt behov än en som har spikat sig i tummen. Men det är långt ifrån alltid så enkelt. Det visar inte minst diskussionen om undanträngning av kirurgi vid IBD efter att vårdförlopp för kolorektalcancer införts.

Alla människor värderar sina behov olika. Vissa tycker att det är outhärdligt att vänta mer än en månad på en protesoperation, andra kanske till och med vill skjuta upp den. Självklart ska det finnas god vård för alla, men ett system som inte alls tar hänsyn till människors olikheter ger inte särskilt mycket makt åt den enskilda patienten.

Trots att motsatsen ofta hävdas går merparten av sjukvårdens resurser till gamla och multisjuka (där sjukhusinläggning dessutom kan göra mer skada än nytta) medan hyfsat unga och friska inte får vård inom rimlig tid. Det är många som själva inte hade gjort den prioriteringen och fördelat vårdinsatserna genom livet annorlunda. Nu finns det åtminstone en möjlighet att själv skjuta till resurser så att ens medicinska behov inte prioriteras bort. Den som köper en privat försäkring för att få sina vårdbehov tillgodosedda betalar både för sin egen och för andras vård via skattesystemet.

Direktiven till den första utredningen gällande privata sjukvårdsförsäkringar, »Begränsning av privata sjukvårdsförsäkringars påverkan på offentligt finansierad hälso- och sjukvård«, var knappast neutrala [3]. Titeln antyder att uppdragsgivaren, det vill säga lagstiftaren, redan hade bestämt sig: privata vårdförsäkringar påverkar vården negativt.

Trots den politiska vinklingen kunde inte utredaren komma fram till några empiriska belägg som stödjer regeringens ideologiska slutsats. Internationella erfarenheter visar att privata vårdförsäkringar är möjliga att kombinera med ett stort offentligt vårdutbud. Varken Danmark eller Nederländerna åsidosätter medicinska prioriteringar, vilket visar att det finns fler sätt att inkorporera principen om vård efter behov än Svenska läkaresällskapets nuvarande snäva tolkning. Drar man SLS logik till sin spets borde nämligen all privat vård förbjudas, eftersom det alltid finns någon i den offentliga vårdkön som kan sägas ha större behov av vårdinsatsen.

Det är inte särskilt konstigt att socialminister Lena Hallengren (S) inför valet tillsätter en ny utredning med ännu snävare direktiv än den första. Om Svenska läkaresällskapet verkligen värnar en fördjupad diskussion om privata vårdförsäkringar och vad »vård efter behov« innebär bör man göra annat än att stödja S-märkta valutspel.