Lena Nylander och Linda van Paaschen har skrivit ett tankeväckande debattinlägg i Läkartidningen [1] som också är ovanligt för två psykiatrer. De menar att

  • det inom psykiatrin i allmänhet – och på det neuropsykiatriska området i synnerhet – »skett en glidning« så att det i dag läggs alltför stort fokus på psykologtestningar, vilket skapar köer till tveksamma »utredningar«
  • psykiatrin håller på att förvandlas till en »diagnosfabrik«
  • de psykiatriska diagnoserna är »endimensionella och ofullständiga«
  • det är »olämpligt och ohållbart« att »förpacka mänskligt lidande i bristfälliga diagnosformar«
  • alla patienter bör informeras om »psykiatriska diagnosers bristande tillförlitlighet«.

Som klinisk psykolog inom psykiatrin de senaste 30 åren vill jag tacka artikelförfattarna, även om jag hellre skulle beskriva det skifte de pekar på som ett vakuum än som en »glidning«. Det är inte vårdprogrammen som skjutit fram psykologernas positioner, utan läkarna som trätt tillbaka.

Psykologerna saknar ofta läkarnas centrala och ledande roll i kartläggningen av patienten. Det görs inte heller särskilt många psykologtestningar inom den offentligt finansierade psykiatrin; företrädesvis är det de privata utredningsföretagen som använder sig av omfattande testbatterier. Varför vinstdrivna företag anser det lönsamt med psykologtestning kan man undra, då det ofta görs även när upphandlingsspecifikationen inte kräver det.

Det finns sannolikt många exempel på långa »utredningar« som är meningslösa för att besvara den dikotoma frågan: diagnos eller ej? Idealt ska ju en utredning vara en hjälpsam intervention som mynnar ut i en funktionsbeskrivning snarare än en diagnos. Det kan inte ses som försvarbart att sätta människor i kö, då andra insatser ofta avstannar i avvaktan på ett utredningsresultat.

Debattörerna har en viktig poäng, även om det låter olyckligt att helt mönstra ut utredningarna inom psykiatrin. Det är inte bara låg begåvning som kan ha ett förklaringsvärde, utan också psykosocial och personlighetsrelaterad problematik, vilket talar för att de flesta patienter som »fastnar« inom psykiatrin borde genomgå en mer grundlig undersökning.

En meningsfull undersökning kräver dock att man bedriver något slags fenomenologiskt utforskande arbete, kort sagt samtalar med och lär känna patienten. Detta är något många läkare inom psykiatrin i dag tycks nedprioritera, antingen för att de inte anser sig ha tid eller kanske för att de tycker att andra gör det bättre. I många fall är läkarsamtalen också mer utformade som ett kommittéarbete där både underläkare, ett par kandidater och en kontaktperson närvarar, vilket inte alltid är den ideala arbetsformen för att utforska ett »mänskligt lidande«.

Det har ofta varit psykologens roll att förhålla sig kritisk till den rådande diagnostiska taxonomin och påtala att ett mänskligt tillstånd, med allt vad det innebär av samvarierande faktorer, aldrig helt låter sig trattas ned till en diagnostisk kategori. Psykologen har ofta viskat relativiserande ord om diagnosens betydelse i läkarens öra eller sagt något förstulet om att mer läkemedel och sjukskrivning inte alltid är svaret på ett existentiellt lidande. Det är därmed mycket glädjande och hoppfullt att två av Sveriges mest prominenta psykiatrer delar denna hållning.