Covid-19-pandemin genererade ett globalt behov av att snabbt utöka antalet slutenvårdsplatser. I Kina byggdes ett sjukhus med 1 000 sängplatser på rekordtid [1], och i Sverige etablerades provisoriska fältsjukhus. I USA genomfördes regulatoriska förändringar för att i större utsträckning behandla slutenvårdspatienter i hemmet [2]. Detta bidrog till innovation och teknisk utveckling inom vårdformen »hospital-at-home« (»sjukhus i hemmet«). Genom att upprätta »virtuella vårdavdelningar« erbjuds patienter samma medicinska vårdnivå i sitt hem som på en traditionell vårdavdelning.

Patienterna får en läsplatta, och med den kan de kontakta sjukvårdspersonalen via videosamtal samt registrera sina vitalparametrar för distansmonitorering. Hos vårdgivaren upprättas en övervakningscentral som ger en överblick av patienternas tillstånd. Härifrån går medicinska ordinationer ut till ambulerande vårdpersonal som utför vården i hemmet.

Denna logistik kräver skräddarsydd mjukvara. Internationellt har detta visat sig vara den mest utmanande delen av vårdformen, då man måste ta hänsyn till ordinationsspecifika egenskaper och få tydlig kvittens på vad som sker. Samtidigt måste man kunna tillhandahålla medicinska tjänster dygnet med mycket kort inställelsetid, precis som vid en vårdavdelning på ett sjukhus.

Med fungerande logistik har vårdformen flera fördelar jämfört med fysisk slutenvård, exempelvis ökad patient- och anhörignöjdhet, lägre vårdkostnader, minskad återinläggningsfrekvens och risk för sjukhusrelaterade komplikationer samt ökad fysisk aktivitet [3-7]. Även vårdgivarna har i hög grad varit nöjda, och i många fall har personal som av olika skäl slutat på sjukhus hittat tillbaka till akutsjukvården.

I Sverige hade vi redan före pandemin det lägsta antalet vårdplatser per capita i Europa. Sjukvårdspersonalen har gång på gång påtalat vårdplatsbristen som ett potentiellt hot mot patientsäkerheten, vilket stöds av forskning [8]. Region Stockholm har exempelvis haft en genomsnittlig beläggningsgrad på över 100 procent de senaste åren, med överfulla akutmottagningar och avdelningar, hög andel satellitpatienter och förkortade vårdtider med hög återinläggningsfrekvens som följd [8-10].

Internationella data visar att cirka 15 procent av vårddygnen på ett genomsnittligt sjukhus på ett säkert sätt kan behandlas inom »sjukhus i hemmet«-konceptet [11]. I Stockholm skulle det innebära en beläggningsgrad på cirka 85 procent, vilket anses vara optimalt avseende effektivitet och arbetsmiljö [8]. Det finns exempel på mobila sjukvårdsteam som utgår från sjukhus. Inget team erbjuder dock dygnet-runt-bemannade virtuella vårdavdelningar. Avlastningen av sjukhuset har därmed uteblivit.

En stor del av säkerheten och effektiviteten i »sjukhus i hemmet« bygger på utveckling av tekniska lösningar som kräver nära samarbete mellan vårdpersonal, IT-utvecklare, administrativ personal och externa samarbetspartner. Detta är ofta svårt att koordinera inom det offentliga. Privata aktörer har på senare år framgångsrikt avlastat offentlig slutenvård [12] och har ofta bättre möjligheter att främja innovation [13].

Den internationella utvecklingen av »sjukhus i hemmet«, i kombination med vårdplatsbristen, inspirerade oss att starta ett företag som kan möjliggöra för svenska sjukhus att ha virtuella vårdavdelningar som komplement till befintlig verksamhet. Förhoppningen är att kunna bidra till att sjukvården kan hålla en fortsatt hög nivå i takt med att befolkningen växer och blir äldre – utan omfattande investeringar i nya eller större sjukhus.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Mikael Kastengren är operativ chef på det nystartade vårdbolaget Medoma (med huvudkontor i Sverige) som erbjuder möjlighet till akutsjukvård i hemmet.